Route 666

Ja, ja, hur som helst Vi ska inte haka upp oss på skitpetitesser. Du fortsätter fram längs grusgången och tittar dig omkring. Var är jag? Tänker du. Men det är lugnt. Du är här med mig. Jag, Peter aka Allamagoosalum, det är jag som ska ledsaga dig igenom det här. Du och jag kommer att få uppleva en del märkliga saker tillsammans. Vi kommer att skratta, vi kommer att rysa. Men på det stora hela tror jag att vi kommer att trivas tillsammans. Jag hoppas det, annars får du säga till så släpper jag av dig längs vägen. Det är inga problem, jag tror att det finns andra som vill åka med. Eller inte. Hur som helst, allt är lugna pungen.

Men nu jävlar, vad gör du? Du sträcker ut dina armar och vill ha en kram av mig. Sluta! Det tänker jag inte ge dig. Absolut inte. Ge dig. Du är ju på väg att förstöra allt. Du sabbar stämningen som jag håller på att bygga upp här. Fy fan jag borde ha förstått det. Jag är tyvärr fel person att få kärlek av. Det är jag som är Vägvisaren. Historieberättaren. Det är jag som är Djävulen som sitter på din axel. Det är jag som bestämmer utgången. Du är Idealet som bestämde dig för att följa med på den här resan. Bara för det borde du vara normen för hela Sveriges befolkning. Jag älskar dig... Men istället för att bjuda dig på en kram och lite värme och kärlek sätter jag mitt pekfinger för min mun och hyssjar tyst. Vi måste fortsätta vår promenad. Vi måste fortsätta längs grusgången och till personen vi snart ska träffa.

Solen skiner ute. Det är mitt på dagen, klockan är typ, runt tolv eller nåt. Jag vet inte helt säkert, men jag skulle tro det. En sak vet både du och jag – det är fruktansvärt varmt ute, eller hur? Svetten rinner längs din rygg och du önskar innerligt att jag tog på dig lite svalare kläder, men icket, den biten fick du sköta själv så du har bara dig själv att skylla. Det var inte jag som klädde på dig, det gjorde du själv och nu, när vi är här, så kan du inte ta av dig den där varma tröjan eller de där tragiska tennispjuckerna. Det tillåter jag inte, då kanske jag blir distraherad och tappar historien eller vad fan det nu är som jag alldeles strax ska visa dig.

Du tittar dig runt och ser en förfallen trädgård. Det som en gång i tiden var full av liv och glädje och grönt och bänkar och bord och bjudningar och bersåer och pergolas och blommor och skratt och allt som bara finns i en lycklig trädgårdsjävel, ser du nu bara en död och kall skepnad – ett minne som håller på att slockna. Trots den brinnande solen som vi har över våra huvuden tycks allt befinna sig i skugga.

Men vänta för fan... Nu blir du så där igen. Du plutar med munnen och vill ha en puss av mig. Lägg av nu, du förstör ju allt. Det blir ingenting av, det har jag redan förklarat för dig. Du snörper på munnen och blänger surt på mig. Jag vet – jag kanske är envis och trångsynt. Visst, det är kärlek gentemot varandra som har fört oss hit, till Route 666 typ, men jag vill inte ha det på det viset. Du och jag är nu här för att vi har en enorm kärlek till makabra historier.

Okej?

Sluta och stör mig nu så vi kan fortsätta.

Nu ser du det. Huset. Trots att du står bara ett par meter ifrån det har du inte sett det tidigare. Det tornar upp sig över dig likt en gravsten. Det är det största jävla huset du har sett i hela ditt liv. Du öppnar din mun och utbrister ett åhhhhh jäääääävlar....

Jag vet min vän. Jag kände likadant första gången jag såg det. Men då visste jag inte vem det var som bodde här. Då gick jag bara in och förväntade mig en kopp kaffe av de boende. Men jag blev snabbt varse att något kaffe skulle jag inte få. Jag fick inte ens ett tack för titten och adjö. Men du har inget att vara rädd för, åtminstone inte så länge jag är med dig. Se bara till att du inte släpper min hand så kommer allt att gå bra. Jag lovar, det har du mitt ord på. Okej, jag kan inte garantera huvudpersonens säkerhet eller liknande. Risken äro stor att denne far illa. Jag hoppas det i alla fall.

Men din trygghet är garanterad.

Vi ska inte gå in i huset. Inte än i alla fall. Nu ska vi bara stå här och vänta. På vad? Undrar du. Vänta ska du få se, säger jag.

Vi står under tystnad. Du är otålig och trampar med fötterna. Nu är det på väg. Jag känner det på mig. Snart är det dags. Nedräkningen har börjat:

Fyra...

Tre...

Två...

Ett...

Jag knäpper med fingrarna och...

... då hör du det. Ljudet av en motor. Det kommer närmare och närmare. Att döma av ljudet är det någon som kör en bil alldeles för fort på en alldeles för låg jävla växel. Typ, som att köra 80 km/h på tvåan. Motorn skriker av smärta och misshandel. Nu är den nära. Bilen alltså. Du bör alldeles strax se den. Här kommer den: framför oss svänger den in med en väldig fart, en Cadillac Convertiblé från 19hundrajävla63. Den kör in på garageuppfarten till den stora huset och stannar. Motorn går på tomgång för en liten stund innan den stängs av. Det blir tyst. Vi kan höra hur det knäpper under motorhuven. Du tittar på biljäveln med störa ögon och känner en klump i magen. Bildörren öppnas och ut kliver Han. H A N

Kan det verkligen stämma? Säger du högt.

You bet! Svarar jag. High five, kompis.

Du och jag förflyttar oss in i skuggan. Till en plats där vi inte kan bli upptäckta. Du kramar min hand lite hårdare. Jag förstår dig. Han är på väg. Mina damer och herrar, det här var oundvilkigt, jag ber om ursäket för detta. Tillåt mig presentera:

Pierre-Håkan, 27 år gammal, aka Kukenkuken, kände lukten av bränd motor. Men det var skitsamma. Hans knullröda Cadillac luktade alltid bränt. Precis som den skulle göra. Precis som efter ett regelrätt samlag. Det skulle. Bara. Lukta. Bränt. Kukenkuken liksom: Cock Of The Walk. Tuffaste jäveln som någonsin lyssnat på Bon Jovi. Förövrigt: Det bästa jävla bandet i världen. Riktig hårdrock om Kukenkuken själv fick bestämma. Och det fick han ju. Alltid. Naturligtvis. Han var ju ett raggarsvin. En gång hade han hört en halv låt av Världsbandet Immortal. Men det hade gett honom självmordstankar. Och på den vägen ville han inte vandra. Det var inte riktig musik. Inte som Bon Jovi. Som var Äkta hårdrock. Världsbandet Immortalt var mer ett läte. Lite som det finska språket.

Hur som helst, i håret: Pomada. What else, motherfuckers? Tid på dygnet just nu? Vilken jävla tid som helst din jävel. För Kukekuken existerade ingen klocka, inga tider. Han var ett med Alltet. Detet. Jaget. Överjaget. I hans värld var han döden som gick bakom varje man. Alltid nynnandes på någon fulländad låt av Bon Jovi: Shot through the heart, and you're to blame darling you give lööv... Kukenkuken var budbäraren som kom med tystnaden och med slutet på all smärta. Enligt honom själv alltså. Han var även den som fick knulla mest av alla. På hela jorden. För sån var han.

Naturligtvis så förstod inte Kukenkuken något om alltet, detet, jaget och överjaget. Han var ju ett raggarsvin för helvete. Han saknade hjärna. Det var alldeles tomt innanför hans pannben. Precis som för alla raggarsvin. Han ägde sin knullröda Cadillac -63, sin Pomada och sin Depalma jacka. Och ja, på fötterna hade han ett par Vans-kopior. Inköpta för en billig peng på DollarStore i skithålan Lycksele (naturligtvis tyckte inte Kukenkuken att Lycksele var ett skithål. Det är helt och hållet min åsikt). Det var typ allt. Precis som han ville ha det. Kukenkuken var nöjd så. För han saknade hjärna.

Kukenkuken gick glatt upp mot sin mammas hus. Trots sin ålder bodde han fortfarande hemma. Och om han fick bestämma skulle han aldrig flytta  hemifrån. Aldrig. Han var nöjd med sitt. Idag var han extra glad för han kom just från badstranden. Kukenkuken och hans 23 årige flickvän Ellen hade varit där och badat. Eller badat och badat, de hade i varje fall varit på stranden, där Kukenkuken spridit disharmoni.

Ellen, Kukenkukens tjej, var en total avtändning med åtskilliga kilos övervikt. Hon hade misslyckat blonderat hår, med en mörk utväxt på tio centimeter som låg likt stripor längst hennes hjärndöda huvud. Ellens ögonbryn: jugoslaviskt vilda. Faktum var att hela hennes uppenbarelse var lite så där konstigt vacker. Lite som en exploderande giraff. Eller som en exkrement på två ben. För sån var hon. Ellen the Exkrement: Kukenkukens flickvän.

När de var på stranden hade Kukenkuken puttat ett barn i vattnet. Han hade sprättat sand på männsikor som var vän av ordning och han hade pekat finger åt ett äldre par som var där med sina barnabarn. Kukenkuken hade även snytit sig i en filt där ägaren för tillfället var och köpte glass. Ellen hade skrattat högt och lite för länge. Sedan blev hon tyst och lade sig för att sola. Topless förstås. Hon hade vårtgårdar stora nog att ha en egen våg att surfa på. Själv satt Kukenkuken i vattenbrynet och åt sand och sjögräs...

Nej men vad fan nu orkar jag inte längre! Jag blev less på Kukekuken. Det här inlägget blev ju exakt hur kort som helst. Bra va, era lyllosar. För ett tag sedan träffade jag på barbarinnan Demonia. Hon sa att mina inlägg var alldeles för korta och att hon gärna såg att jag skrev dem mycket mycket längre. Helst dubbelt så långa, hahahaha, men skratta då Demonia, jag är ju rolig för fan!

Att jag är en idiot har jag redan förstått. Inget nytt där. Att jag kommer att få stryk är inte heller förvånande. Ni är inte de enda som med gråten i halsen hytter med era nävar framför mitt ansikte. Det är inget konstigt med det. Jag trodde att de flesta av er skulle förstå skämt men tydligen inte. Eller, de flesta av er gör ju de facto det. Nu var det ett par Immortal fans som grät så mycket att deras corpse paint säkerligen rann av dem.

Seriöst? Det är alltså en sån här som kommer att hugga ner mig

med ett lajvsvärd av skumplast.

UFC var i helgen. Vi tackar och bockar. On FOX... vilket till en början skapade en stor förvirring hos mig. Sedan eskalerade allt när denna herre kom i bild:

Det här är minen hos en man som har ett lajvsvärd av skumplast i

sin ändtarm.

Vi, alltså DreamDay Media startar upp ett kontor i Stockholm den första december. I Hammarby Sjöstad. Vi kommer att hålla till i Slitz-huset. Hammarby Sjöstad. Sa jag det? Jag och Owe. Du går alltså in på Slitz redaktionen, morsar vänligt på personerna som jobbar där, korsar redaktionen till kontoren som finns bredvid konferensrummet och... tadaaaaa, där sitter vi. Kom förbi vettja. Drick kaffe, smid planer med oss, bryt arm, sprid rykten, lyssna på Immortal, prata, skratta eller var bara så där allmänt trevlig som bara du kan vara. Men hör gärna av dig innan du kommer så vi är på plats.

Annars då? Hur är det med dig? Jag tänkte berätta en historia om Kukenkuken. Raggarsvinet. Nej men ge dig, inte titta på mig så där, jag skämtar bara. Nu ska jag sluta. Men först ska vi kolla in världens bästa video. Jag älskar den. Men titta nu då för fan! Annars klöser jag dig:

När de kommer fram till den lilla sjön står de fyra pojkarna på stranden och tittar på vattnet. För att ta sig dit har de korsat en skog som var djup och trolsk, de har smugit förbi vakter och de har fäktats mot gastar och sjörövare. Men nu är de framme. Magin är total. De tittar på varandra med breda leenden. Nu är de framme. De klarade det.

Efter en kort tystnad klär pojkarna av sig nakna och går ner i det kalla vattnet. När deras kroppar har vant sig vid kylan doppar de sig till ljudet av deras huttrande skratt. En äldre man och en kvinna går förbi dem på stranden. Paret tittar mot barnen och ler. Pojkarnas skratt tycks smitta av sig på paret. Året är 1979. På den tiden smittade skratt fortfarande.

Två timmar senare befinner sig samma grabbar på en lekplats utanför hyreshusen där de bor. Den består av en stor sandlåda, en gungbräda som har gått av på mitten, fyra gungor av slitna bildäck och en rutschkana. Det är härjat. Det är nedgånget. Om man inte passar sig kan det hända att man skär sig på en sönderslagen ölflaska som ligger nergrävd i sandlådan. Det är inte alls ovanligt. Året är 1979. På den tiden fick man räkna med det.

Föga kunde Fulheten ana att ryktet att han hade badat utan sina föräldrars tillåtelse skulle nå hans pappa före hans hemkomst. Och nu, två timmar senare, på lekplatsen utanför Fulhetens lägenhet, kommer hans pappa gående mot honom.

Och att döma av hans kroppshållning är han inte glad.

Fulheten står på asfalten bredvid lekplatsen och håller en trasig Big Jim docka i sin hand. Den saknar underkropp. Han fryser till is. Kan inte röra sig. Kan inte springa därifrån trots att varenda fiber i hans kropp säger åt honom att göra det. Vid sex års ålder har han lärt sig konsten att avgöra om hans pappa är full eller inte. Hans tomma vattniga ögon, hans hårda nypor och svängiga humör talar sitt tydliga språk. Hans pappa går fram till Fulheten och stannar framför honom. "Har du varit och badat? Trots att du vet att du inte får det."

Fulheten hinner inte svara honom. Första slaget träffar över vänstra kinden och fäller honom till marken. Han känner den salta smaken av blod i munnen och det hettar på kinden där slaget träffade. I handen håller han fortfarande Big Jim dockan. Innan han hinner resa på sig tar hans pappa tag i Fulhetens hår och rycker upp honom på fötterna. Fulheten gråter. Han grät redan när han såg sin pappa komma gående emot honom. Han visste redan vad som väntade. Året är 1979. Samma år som Sveriges regering föreslår att begreppet socialvård ska ändras till socialtjänst. Ett begrepp ändras. Innehållet är densamma.

Fulhetens pappa släpper håret på honom och slår igen. Den här gången med knuten näve. Läpparna spricker. En smak av mer blod. Han sväljer det. Fulheten faller till marken och tappar för ett kort ögonblick sitt medvetande. Det är dock inte för en lång stund, för nästa gång han tittar upp ser han sin pappa i ögonen... Gubbjäveln står böjd över honom. Han lyfts upp i luften, den här gången håller han Fulheten i överarmen. Han känner sin pappas starka nypor gräva sig in i muskeln. Han skriker av smärta. Det sprakar till och något går sönder i hans axel. En skada som han får dras med för resten av sitt liv. Den kommer för evigt att värka och gnaga. Precis som med minnet hans pappa skapar åt honom.

Fulhetens tre vänner gråter när de ser vad som händer framför deras ögon. De har trots allt föräldrar som inte slår dem. De stänger sina ytterdörrar och kommer in i en varm trygghet. De kan inte känna igen detta beteende från en vuxen man. Nu flyr de från lekplatsen. Fulheten förstår dem. Han hade gjort likadant om han var i deras situation. Men nu är han inte det. Nu är han i blickfånget framför andra barn. Framför andra vuxna...

Och inte en jävel gör något. Inte en jävel säger åt honom att sluta...

Medan han håller upp Fulheten i armen slår han med sin fria arm. Slagen träffar pojken över revbenen och i magen. Fulheten gråter högt. Han går sönder. Några slag träffar i mellangärdet och han kan inte andas. Han kippar efter luft men kroppen tycks vara totalt avskild från hans hjärna. Fortfarande i vuxen ålder när Fulheten tappar andan får han alltid flashbacks efter misshandeln den där sommarkvällen. Smärtan är inte det värsta, den går alltid över. Öppna sår läker och blåmärken tynar sakta bort. Det har han lärt sig av livet. Det värsta är skammen att bli slagen när andra ser på. Att gråta framför andra.

Hans pappa slänger honom till marken och huvudet slår i asfalten med en smäll. Ett ljudligt sprakande berättar att något spricker i hans huvud. Att något har gått sönder. Att han är allvarligt skadad. Året är 1979. Samma år som det införs förbud att aga barn i Sverige.

Hans pappa sliter upp honom i armarna och släpar Fulheten mot trapphuset. De bor på sjätte våningen i ett sjuvåningshus. Några grannar har kommit ut på balkongerna för att titta på underhållningen. "Förlåt pappa, förlåt", säger Fulheten.

Pappan svarar honom inte. Året är 1979...

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum