Route 666 - Därför att vägen till helvetet är fullt av trevliga överraskningar. Pungspark!

Hjälp mig då för fan!

Hail Satan!

Alltså, nu har jag skaffat mig ett stycke Instagram. True story. Och jag skäms lite över det också. Fråga mig för fan inte varför... jag tänkte bara, eftersom Instagram är för folk som inte kan läsa passar der mig alldeles perfekt. Eller hur?

Nåja, den riktiga anledningen till att jag har skaffat det är helt enkelt för att jag lever kanske det mest glamorösa livet i hela mitt kvarter. Jag tänker bara lägga upp egobilder på mig själv när jag sitter på mina höga hästar och när jag fäktas och när jag äter och när jag erövrar länder och när jag skrattar och när jag dricker blod och när jag klättrar på fasader och när jag och Ola Skinnarmo skjuter oss en isbjörn och när jag har ångest och när jag läser spännnade romaner och när jag fryser i snöstorm och när jag känner skam och när jag är nyvaken och när jag ejakulerar och när jag förkastar Gud och när jag hänger i goda vänners sällskap och när jag slår ett raggarsvin över näsryggen och när jag hör en bra låt av Stryper och när jag... ja, ni fattar. Det kommer att bli magiskt. Eller inte. Förmodligen inte. Jag håller tummarna.

Problemet är att jag inte fattar ett skit av detta Instagram! Seriöst, jag har nu haft det i ungefär fyrtio minuter och jag är redan så galen av ilska att blod tränger fram ur min panna.

Min fråga äro följande: finns det något Instagram for retards? Jag är i stort behov av det. Det här får naturligtvis följdfrågor också: Hur ända in i knullet går jag tillväga för att lägga upp ett kort på Instagram? Ja, jag vet hur man fotar, det har jag klurat ut. Och det var då ingen barnlek vill jag lova. Instagram verkar bara vara framtaget för högintelligenta. Fy fan! Jag har alltså lyckats ta mig en magisk bild men sen då? Hur fan visar jag upp den för omvärlden? Och är det möjligt att föra genialiska dialoger på Instagram? Är det som Facebook fast sämre? Ska jag genast avinstallera det? Kan jag förnedra andra instagramanvändare? Måste jag godkänna en bild före självaste publicerandet? Hur gör jag? Hjälp mig då! Någon... jag blir galen!

Den som kan hjälpa mig på bästa sätt vinner Cityslickers på LaserDisc. Jag lovar. Maila mig bara din adress så kommer den på posten. Det är fömodligen den bäste filmen i världshistorien. Och på LaserDisc är den värd en smärre förmögenhet. Säkert två dollar typ.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2013-03-09 @ 12:33:27 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Fortfarande kvar här?

Hail Satan!

Jag ser att det är en hel del som fortfarande är kvar här. Hur kan det komma sig? Vad gör ni får något? Har ni lärt känna varandra, eller snackar ni skit om mig som vanligt? Trevligt. Taskigt som fan, men ändå trevligt på något sätt.

Hörrni, kom över till Rimlighetsministeriet nu. Ni kommer att trivas där. Dessutom händer det mer där än här.

Seså! Ta min hand så kilar vi till den andra bloggen. På den här sidan är det alldeles för mycket bråk och volymen är så hög att det inte går att prata med varandra. Kom nu så går vi.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2013-03-06 @ 22:42:01 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Rimlighetsministeriet!

Hail Satan!

Kamrater, det var det här jag skulle prata med er om: smaka på ordet Rimlighetsministeriet. Jag behöver inte ens säga det själv - det är bara... totalt Geni. Och inte bara det... Rimlighetsministeriet är även namnet på VÅR nya blogg. Jag säger VÅR (i både versaler, fet och kursiv stil) för att det är där som (kan jag för helvete få en trumvirvel nu) Djävulene och jag bedriver vansinne, galenskap, skolios, kärlek, och ibland, men bara om andan faller på, kanske lite bögporr. Fast det är inget vi har pratat om. Bögporren alltså. Det kom jag på i skrivande stund... fast nu ångrade jag mig. Det blir ingen bögporr. Det blir endast vansinne, galenskap, skolios och kärlek. Det är good enough

Kan ni fatta?!

Rimlighetsministeriet!

Vi kommer att blogga var för sig, vi kommer att blogga tillsammans, vi kommer att blogga framåt och vi kommer att blogga sidledes, styrbord och kanske babord. Men framför allt: vi kommer att ha jävligt trevligt ihop.

Hädanefter bloggar jag alltså på Rimlighetsministeriet. Kom in där istället för att hänga här. Det är där allt händer. Det är där uppdateringarna sker.

Stort grattis till er alla. Nu tar vi bloggandet till nya höjder.

Bokmärk sidan. Spread the word. Let the freakshow begin!

Vi ses där för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2013-01-20 @ 17:08:51 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Something wicked...

Hail Satan!

... this way comes.

Okej kamrater, så jag är ett arsele som inte uppdaterar bloggen så ofta. Jag vet, och jag skäms lite över det... eller nu ljuger jag, det gör jag inte alls. Faktum är att jag mår bättre än någonsin... men vad nu då, kommer det en lögn igen? Ja för fan! Klart att det gör.

Men hörrni, stora saker är på gång här på bloggen. Och nu är jag seriös. Alltså det är så stort att ni endast kommer att kunna ta en det i ytterst små portioner. Annars blir det en enkelbiljett til psykakuten för er. Det kommer att bli ordning och reda framöver. Det lovar jag er. Får jag komma med ett enda råd under 2013, då blir det att hålla era ögon öppna. Jag sa det för typ, tio rader sedan och jag säger det igen: Something wicked this way comes! Men frukta ej, jag kommer att påminna er om det, ni kommer inte att gå miste om något. Det finns så det räcker och blir över till er alla.

Nu ska jag återgå till den femte omskrivningen av boken. Smaka på den ni, femte omskrivningen. Och ni undrar varför jag aldrig uppdaterar bloggen. Skäms på er.

Krossa allt.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2013-01-15 @ 21:44:29 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Hipp hipp, gott nytt år!!

Hail Satan!

Ett snabbt inlägg bara, tiden rinner iväg och jag har för tillfället inte tid med något annat.

Hoppas att ni alla får en trevlig kväll. Er framtid är mörk kan jag lova. Er hälsa kommer att svikta...

Det har jag spått i toalettstolen.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-12-31 @ 12:29:07 Permalink Allmänt Kommentarer (7) Trackbacks ()

Transsylvanien - Dag sju, måndag

Hail Satan!

Kamrater, posörer och raggarsvin: Gud är en dålig svensk komiker som håller en sunkig monolog för en publik som inte vågar skratta. Så känner jag just nu. Anledningen till det? Jo, jag skriver dessa ord i ett totalt mörker. Bokstavligen alltså. Jag har inte en enda lampjävel i min skrivarlya som fungerar. Både taklampan och skrivbordslampan är trasiga. Till och med ljusstaken som är i fönstret bakom mig är trasig. Och när ska jag komma ihåg att köpa lampor då hade ni tänkt? Det kommer ju inte att hända. Och naturligtvis går lamporna sönder i en årstid när inte ser solen tittar fram på typ 335 dagar. Typiskt. Det är så otroligt mycket 1982 att blogga i mörker. Jag hatar det. Som om inte mitt sinne är mörkt nog - nu marineras jag i det och håller på att kvävas av det också.

Skitsamma, när detta inlägg går åt helvete och stavfel haglar ner över era fontaneller vet ni vad det beror på. Skulle det gå bra och jag lyckas placera alla ord i rätt följd tänker jag höja nivån ett snäpp - då ska jag blogga med ögonbindel. Jag lovar.

Hur som helst, jag tänkte berätta om sista dagen på vår resa till Transsylvanien. Jag hade helt glömt bort att berätta om den (fast det finns inte så mycket att säga, den var ganska händelselös), men här kommer det i alla fall:

Sista dagen på resan och som sagt, jag har inte så myckat att berätta. Det är säkert, trots att jag älskar min egen röst har jag inget att säga. Vi spenderade det mesta av vår tid genom att sitta i en tågkupé och navigera oss till Wien. Med flyg alltså. Vi åkte inte tåg dit, tokjävel. Dessutom laddade min telefon ur så jag hann inte ta några kort. Ett sketet kort var det enda jag hann med innan min värdelösa telefon dog.

Däremot upplevde jag ett inre inferno när min sprängfyllda ändtarm bestämde sig för att göra myteri mot mig. En upplevelse som jag önskar att alla fick vara med om. Efter det har jag blivit en betydligt ödmjukare människa mot min omvärld.

Nåväl, vi kommer snart till det, åter till Transsylvanien: jag borde ha anat oråd redan när jag på morgonen, vår sista dag i detta land, gick rakt in i en skock med duvor. Det var fruktansvärt. Jag och PJ var på väg till en uteservering när jag vilt babblande bara tågade rakt fram mot dessa lömska insekter. Plötsligt och mitt en mening hade jag duvor och flaxande vingar och skit och aggressivt duvkackel över hela min lekamen. Jag skrek rakt ut, backade och vevade med mina armar som om jag var Lucius Malfoy i Harry Potter filmerna och höll i ett osynligt trollspö. I hopp om att denna traumatiska upplevelse skulle försvinna skrek jag det första som ploppade upp i mitt huvud, vilket naturligtvis var en besvärjelse från en Harry Potter film Factotum... analus... prostatus...

Det där var förresten från film nummer fyra: Harry Potter och fången från Saruman. Går i 3D på en boigraf nära dig.

Innan vi skulle till skithålan Bukarest satte vi oss på en uteservering och det var där som jag tog dagens enda kort:

Plötsligt tittade den här fyrbente hjälten ut. Han skällde och morrade åt alla som gick förbi. Precis som med alla djur var han bättre än vilken Homo sapiens som helst.

På flygplanet till Wien började min spiral rakt ner till mitt privata Hades. Allt tog fart och form när jag och PJ satt i godan ro och pratade om dårjäveln Josef Fritzl. Jag minns att vi diskuterade huruvida han bodde i Wien eller liknande. Plötsligt mitt i eländet knöt det sig i min mage. Alla som har haft magknip vet vad jag pratar om. Alla som för fan har fött barn vet nog också hur det känns. Prick så kändes det. Som att jag skulle föda tvillingar ur min bakstjärt.

”Vad fan är det med dig?” Undrade PJ.

”Helvete”, pressade jag fram och fortsatte ”alltså jag blev så sjukt bajsnödig… det här är inte sant! Jag tror jag har krystvärkar.” I hopp om att känslan skulle försvinna slöt jag mina ögon och fokuserade på min andning.

”Det är ju bara att gå och lägga en krämbulle på toan. Svårare än så är det inte, din stora bebis.” Sa PJ

Jag andades och räknade till tio. Jag kunde känna hur min mage rörde sig. Den råmade och en liten bebisfot tryckte mot mina revben. Uppenbarligen hade jag tolv kubikmeter luft som ville ut och förgylla vardagen för samtliga passagerare på flygplanet.

Till saken hör, helt ärligt, och jag fattar inte att jag berättar det hör för er, men jag gör det ändå: jag har en enorm bajsfobi. Och det är inte roligt ska ni veta, det är inget att skratta åt. Det är ett handikapp för fan. Denna bajsfobi gör att jag har enormt svårt att skita förutom på min toalett hemma i mitt hem. Det har faktiskt hänt att jag under fiskeresor i fjällen har hållit igen på mitt skitande i fyra dagar. Och det är eoner för en man som i normala fall skiter tre gånger per dag ska jag säga.

Mina kära kollegor på jobbet är mycket väl medvetna om mitt handikapp och har hängt upp denna bild på toaletten. Bara för att vara vänliga och för att hjälpa mig på traven. Och inte ens det hjälper:

Okej, genom detta magiska berättande återvänder vi nu till PJ och jag. Vi sitter alltså på flygplanet till Wien och ska strax landa (det här med landningen är jag helt omedveten om)

”Fy fan”, jag lutade mig framåt och höll armarna knutna över min mage. PJ som vet hur jag fungerar log stort.

”Men du, om det känns bättre kan du gå och sätta dig och skita och jag står utanför och väntar. Jag kan till och med gå in efter dig och ta på mig skulden för lukten av napalm.

”Käften på dig nu”, sa jag, ”seriöst, jag är fan öppen åtta centimeter. Det här funkar bara inte. Jag skiter ner mig. Jag har krystvärkar. Jag tror jag kommer att föda fram något som varken du eller jag vill se.”

”Ja snälla, kan du göra det? För min skull? Jag lovar att inte skratta.”

Nu tryckte det på något så överdjävligt och jag var bara tvungen att uppsöka toaletten som var längst bak i planet. Det var som om jag inte hade skitit under mina 38 levnadsår och nu skulle allt ut. Jag fick kämpa för att inte skrika i förlossningssmärtor. Nu vet jag inte hur långt ett plan är, men vi satt nästan längst fram och jag var alltså tvungen att gå hela denna väg till Golgata. Jag förstår nu hur Jesus kände sig när han släpade sitt kors fram till sin egen korsfästelse. Han mådde förmodligen inte ens hälften så dåligt som jag gjorde när gick i krabbgång längs planets mitt. Förmodligen kunde alla se mitt lidande. I det där ögonblicket fanns det ingen som helst värdighet i mitt liv.

Väl inne på toaletten upptäckte jag att jag hade knutit min UFC-hoodie runt midjan. Jag knöt upp den medan jag trippade på tå och knep ihop mina skinkor och hängde hoodien över ett handtag som fanns på väggen och stönade och suckade och kved och gnydde och gnällde och åmade mig (vem fan är det som säger att vi män inte kan göra flera saker samtidigt? I detta då bevisade jag er fel. Up yours).

När jag slutligen hade stönat och suckat och kvidit och gnytt och gnällt och åmat mig klart, satte jag mig på toaletten och slappnade av…

… och…

… inget hände. Det här är en stor del av min bajsfobi. Jag bara låser mig. Fullständigt. Alltså, jag är fortfarande extremt skitnödig men kroppen vägrar samarbeta med slutarmuskeln.

”Men kom igen nu då!” Sa jag för mig själv. ”Snälla.” Jag slappnade av och försökte tänka på annat. Min mage mullrade till och jag kunde känna hur det, liksom, strömmade till i underredet. Nu jävlar var det något stort på gång. Det var som en lavin av bedrövelse var på väg att lämna mig. Äntligen tänkte jag.

Då…

… PLING!!!

Den där satans förbannade jävla Fasten Your Seatbelts skylten lyste upp toaletten som om det var ett begynnande Blitzkrieg på gång. I samma sekund som det hände ryckte en flygvärdinna i dörrhandtaget och utropade:

”Sir! You must return to your seat now.”

Och låsningen i min bakstjärt var tillbaka i sin gamla mästerliga form.

Och skitnödigheten, undrar ni kanske? Ja, den var helt oförändrad.

I ilska och mitt under en värpning drog jag på mig mina byxor och rusade ut från toaletten och, nu lyssnar ni riktigt noga på mig: GLÖMDE MIN UFC-HOODIE! Sorgen är till denna dag så stor att jag har svårt att prata om det. Inte ens att jag skriver om själva avbrottet i bajseriet hjälper mig att bearbeta denna mycket tragiska händelse. Jag vill prygla mig själv bara jag tänker på det. Det finns ingen terapeut i världen som kan hjälpa mig att komma över denna bedrövelse. Ingen, damn you! Det är helt okej att jag inte kan skita när andan faller på – men att tappa en UFC-Hoodie på köpet? Ja, det är då ens fobi börjar bli till stora, allvarliga problem.

För att göra ett långt lidande kort: när vi väl hade landat och stod i kön för att komma in i detta land som inte en enda människa på jorden i normala fall besöker, fastnade jag i tullen. Naturligtjävlavis. Vad trodde ni? Hur nu det var möjligt var jag i detta läge så skitnödig att jag var genomblöt i svett. Jag kunde känna hur svetten rann längs min rygg och fortsatte ner mot mina hårt ansatta och hopklämda skinkor.

Jag stod alltså vid den däringa röntgenprylen. Den som man stoppar in väskan i och den som alla blir nervös av. Jag måste ha sett ut som den största Tramadolsmugglaren i norra Europa där jag stod med mitt lavinartade magknip och svetten rinnande. Jag hade dessutom köpt med mig två flaskor Vlad Tepes vin som jag bar runt på i en genomskinlig påse och som jag placerade bredvid väskan innan jag skickade in hela skiten i röntgenmojängen. Väl på andra sidan metalldetektorn stannade jag bredvid röntgenmojängbandet och väntade på min väska samt påsen med Vlad Vinet. Så här ser det ut förresten:

En milt sagt rund och god tullkvinna stod på andra sidan röntgenmojängbandet med bister uppsyn och såg bister ut. Nämnde jag att hon var bister? För det var hon. Bister alltså.

Väskan kom fram från röntgenmojängen och strax efter kom påsen med vinet. Kvinnan tittade på påsen. Alltså på innehållet. Jag svettades. Kvinnan tittade på påsen. Jag knep ihop mina skinkor. Kvinnan böjde sig fram och tittade närmare på vinflaskorna. Jag ställde mig med benen tätt ihop och stönade lätt. Två av kvinnans kollegor, dessa var män vill jag tillägga, kom och ställde sig bredvid henne. Nu var de tre stycken som tittade på påsen. Alla såg prick likadana ut – de kunde lika gärna ha varit trillingar – förutom att en av dem hade mustasch. Svett droppade ner i mina ögon. Ungefär två ton avföring tryckte mot min slutarmuskel, och känslan bara växte och växte. De Tre Vise Tulltjänstetrillingarna petade på påsen och sa något på tyska. Jag placerade min hand på min skinkskåra. Alltså utanpå mina byxor. För någon sekund funderade jag på att stoppa in ett finger i mitt eget stjärthål bara för att stoppa vad som var på väg att hända. Med tyg och allt. Jag skäms lite över att berätta det, men man får konstiga tankar i pressade situationer. Framförallt vid skitnödighet. Tulltjänstetrillingarna tog upp påsen och läste på etiketten. Ingen brådska där inte. Jag började få rudimentära förställningar. Alltså jag kunde inte tänka klara tankar, istället såg jag bara bilder framför mig; en vårtgård, en toalett, köttbullar bredvid torr potatismos, en skrattande mun med gravstenar istället för tänder, en astronaut, en vulkan, jordens födelse, Jesus körande i en gokart, jag såg sörjande människor som satt shiva. Jag såg till och med en penis som kom ner genom ett brevinkast. Det var fruktansvärt.

”Excuse me”, fick jag slutligen fram, ”is there something wrong here?”

Tulltjänstetrillingarna tittade förvånat upp på mig. Den bistra kvinnan betraktade mig med en blick som om jag var en helt vanlig skitnödig svensk som hade varit på semester i Transsylvanien och höll i denna skärskådande stund på att skita ner sig. Uppenbarligen inga konstigheter i hennes värld.

Mustaschen log stort mot mig.

”Oh no, nothing is wrong here. She’s…”, han pekade på den bistra kvinnan och fortsatte “… really jealous of the wine, and wonder where you bought it. “

Jag tittade ner och såg en svettdroppe lämna min näsa. Sedan samlade jag mig och log ett stort två pesetas leende.

”In Transylvania of course. You can’t go to Transylvania and not buy Vlad Tepes wine, huh.”

Kvinnan sa något bistert till Mustaschen som nickade till svars och log ännu större mot mig.

”She wants to buy it from you. How much?”

Jag fes i det tysta. En lång smygare som till och med fortsatte under mitt svar till honom:

”No sorry, it’s not for sale.

Han översatte mitt nekande till den bittra uppenbarelsen, som räckte över påsen till mig. På det bittraste sätt hon bara kunde. Jag tog den, grabbade tag i min väska och sökte upp PJ som stod en bit bort och väntade på mig.

”Toalett. Fort. Fy fan!” Var det enda jag fick fram.

”Nu är jag också skitnödig.” Sa han. ”Jag har blivit det av allt ditt sjåpande. Jag tror det smittar. ”

Jag rusade fram längs Wiens flygplats på jakt efter en toalett, PJ var mig tätt i hälarna. Efter alldeles för lång stund hittade jag en, vi kom överens om att jag skulle gå först och sen skulle det bli PJ’s tur, annars skulle jag mörda honom på plats, jag låste in mig på toan, jitterbuggade medan jag slet av mig byxorna, såg att det var piss på ringen, struntade fullständigt att torka bort det, satte mig på pissringen och…

KABLAAAAMPRRRUUUUUIIITFJJUIIITKABLAAAMFJUUUIIIIIITPRRRRKABLAAAAAMFRRUUIITTT…. FJUUUIIIIIITKABLAAAAAMWHHHOOOOSSSCCCHHHHH…. WWOOOSSCCCHHHHH….SSSCCCHHHHHHHH…fjuitt

Typ.

När jag sedan spolade upptäckte jag att jag hade orsakat stopp i hela toaletten. 38 års olydnad mötte min blick när jag såg det stigande innehållet möta min blick. Allt blev i ett med porslinet, eller vad fan nu en toalettstol är tillverkad av. Fekalier och porslin i symbios med varandra. Total harmoni. Evig vänskap. Jag hade orsakat ett stopp som skulle traumatisera den mest luttrade rörmokaren. Det var så vackert att jag ville gråta.

Jag tvättade händerna, öppnade dörren och mötte PJ. ”Din tur”, sa jag, ” lycka till broder.”

Han låste efter sig och var borta i kanske en halv sekund. Max. Sedan flög dörren upp med sådan kraft att jag trodde den skulle lossna från gångjärnen. PJ kom ut från toan, högröd i ansiktet och dubbelvikt av skratt. Han skrattade så mycket att han var tvungen att hålla i sig i väggen.

”Oh, ditt jävla svin”, sa han mellan skrattattackerna, ”vad är det för fel på dig? Det är få gånger som du har gjort mig stolt. Och det här är en av dessa tillfällen.”

Resten av dygnet drog vi runt på Wiens gator och torg och buskar och bär. Vi var de första västerlänningar som någonsin satt fot i detta land.

Vi gjorde naturligtvis succé.

Väl hemma blev jag mottagen av min fru på detta sätt:

Oj vad hon hade saknat mig. Hon hade gråtit varenda natt och luktat på min kudde, bara för att få känna min änglaliknande doft.

Nej nu får det räcka för ikväll. Att blogga i mörker är inget jag rekommenderar till någon. Det här inlägget blev kanske lite längre än önskat, men vad fan, ni vet ju hur det är. Trevligt.

Sov gott nu era fantastiska jävlar! Om ni bara visste hur glad och tacksam jag är över att ni läser denna blogg. Jag förstår inte hur ni orkar. Jag hade aldrig gjort det.

God Jul på er.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum.

2012-12-20 @ 00:28:00 Permalink Allmänt Kommentarer (18) Trackbacks ()

Det finns inget värre...

... än att bli störd mitt under fredagsmyset.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-12-16 @ 21:28:58 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Psst, hallå där...

Hail Satan!

Kolla in följande rader. Det här saxat från mail som jag har fått på slutet:

"Varför bloggar du inte?"

"Hallå, har det hänt något?"

"Du borde uppdatera bloggen lite oftare din jävul."

"Vad skönt att du inte bloggar. Det gör min tillvaro lite skönare."

"Lever du?"

"Hoppas att du aldrig mer bloggar. Du är en idiot."

"Fy fan vad jag saknar din blogg."

"Du har sveriges bästa blogg. Kom igen nu."

"Hoppas att du mår bra."

"Jag hade tänkt länka till din blogg men nu har jag ångrat mig."

"Jag saknar en uppdatering."

"Visst är det du som har bloggen Route 666? Vad gör du?"

"Nu lyssnar du på mig. Inom 24 timmar ska det vara ett nytt fantastiskt inlägg på din blogg..." (sedan följde diverse hot om ond bråd död och en uppsagd vänskap och broderskap)

"Har du lagt ner bloggen? I så fall ska det firas."

"Vi hoppas att du har ramlat och slagit dig rejält."

"Jag såg dig på gymmet för nån dag sedan. Du är trevligare på bloggen än i verkligheten."

Well bitches...

... allow me to retort:

Nej era lyllosar, jag har inte lagt ner bloggen. För helvete, om jag bara kunde skulle jag öka och leverera inlägg varenda jävla dag. Tyvärr har jag inte tid med det. I skrivande stund jobbar jag, tillsammans med PJ förstås, på två romaner - Avgrundens Arkitekt och Rymdkapsylen. Två epos som kommer att blåsa Camilla Läckbergs blekta anus rakt åt helvete. Det kan jag lova er. Romanen Det Brustna Hjärtats Desperado, som jag tidigare har skrivit om här på bloggen, ligger hos hjälten Per Bussmann som har Triada Communication, han sköter kontakten med bokförlagen åt oss vilket vi är oändligt tacksamma över.

Nåväl, det är inte bara därför som bloggen har legat i träda. Ända sedan jag skrev sanningen om Magnus "horkarln" Hedman har saker och ting här i bloggosfären inte funkat som det borde (jag inbillar mig att det var startskottet till att blogg.se bojkottade mig). Att det går åt helvete för mig är inget konstigt, men inte på det viset som det slutligen gjorde. Plötsligt var det som om bloggen låste sig. Ni vet, jag skrev inlägg/godkände kommentarer, men inget hände. Så försökte jag igen. Och igen. Och igen. Inget hände. Jag kom på en hel del nya svordomar när jag mailade blogg.se men de sa att jag hade fel på min webbläsare. Vilket inte stämde för jag kunde inte uppdatera den från någon annan dator heller... och vad ända in i knullet är en webbläsare förresten? Det är alltså en bloggjävel vi pratar om, inte rocket science. Ser jag ut som ett datageni kanske? Skulle inte tro det.

Slutligen sket jag i allt och jobbade vidare på romanerna. För ett tag funderade jag på att starta upp en ny blogg på en annan domän men vem fan orkar med sånt? Det tar så lång tid att bygga upp en hyfsad läsarkrets att jag blir matt bara jag tänker på det.

I fredags fick jag ett mail av Lord K som var så fyllt av hot att jag fruktade en vrängning av min egen förhud. Bloggen låg vid detta tillfälle ganska långt bak i mitt huvud men jag satte mig ner och skrev ett testinlägg. Och till min förvåning verkade allt funka.

Nu vet jag inte om det här inlägget är publicerbart. Bloggen kanske bara står och tuggar och inget händer. Fan vet. Jag tänker prova i alla fall. Kommer det inte ut på bloggosfären lägger jag ner skiten.

Avslutningsvis kamrater. Som de flesta av er förhoppningsvis redan vet, så har jag en enorm förkärlek till rednecks och sjövilda hillbillys. Ja, det är faktiskt raka motsatsen till raggarsvin. Ibland har jag till och med legat sömnlös bara vid tanken på hur fan det skulle låta om ett par stycken rednecks startade ett band. Det är ungefär sånt som jag ligger och funderar på när jag inte kan sova om nätterna.

Men nu vet jag i alla fall.

Kolla in den här videon. Det är mycket möjligt att låten blir 2013 års sommarlåt. Jag håller tummarna.

Hur som helst, kan ni läsa det här inlägget ska ni veta att jag är tillbaka. Vilt svingade. Om inte, ja, då har jag skrivit allt helt i onödan.

Annars...

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-12-16 @ 20:36:25 Permalink Allmänt Kommentarer (9) Trackbacks ()

Rakade pungar, Sabbat och Toontrack!

Hail Satan!

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle skriva rakade pungar, Sabbat och Toontrack i en och samma rubrik, men nu gjorde jag ju det... och det gick ganska bra faktiskt, tackar som frågar.

Men hörrni, allvarligt nu, jag har länge undvikit att skriva om följande ämne men jag kan inte hålla mig längre. Orsaken till att jag inte har sagt något tidigare är av den simpla anledningen att jag inte vill använda bloggen till att enbart gnälla, men nu äro blöjan fylld och jag måste tömma den.

Följande rader är ämnat för männen som hänger här. Jag tänker än en gång bryta vår tysta kodex. Nu måste vi prata ut. Ni kvinnor får inte fortsätta att läsa följande stycke. Okej?

Here it goes:

En pung är fan inte vacker. Det hoppas jag att alla kan hålla med om. Jag menar, självaste säcken är rynkig och typ, skrumpen och missfärgad och allmänt förskräcklig. Kulorna som den innehåller är ofta i vägen för diverse trevliga aktiviteter och det gör förbannat ont att bli sparkad på dessa (en gång i min ungdom fick jag en spark mellan självaste pungen och anuset. Jag önskar att jag skojade nu men det är tyvärr dagens sanning. Värsta tåfisen som levererades med vad jag förmodar var just det årets största precision. Jag lovar, det gör minst lika ont som att få en spark mitt på klasen, fast känslan att man ska skita ner sig är större när man träffar mellan pung och anus. Detta är min egna vetenskapliga och beprövade teori. Jag kom just på att den händelsen förtjänar ett alldeles eget inlägg. Påminn mig om det framöver, annars kommer jag att glömma bort det)

Nåväl, alltså det här med pungen. Att den inte är något att fota och måla av med akvarellfärger är vi rörande överens om...

Men vad som är ännu fulare och rysligare är åsynen av en man som rakar den.

Nu vet jag att det är en del snubbar på gymmet där jag härjar som läser min blogg. Jag känner inte er, ni känner inte mig, men grabbar: det är inte okej att ni rakar era pungar i duschen på gymmet. Vad är det för fel på er? Det är ju som att bevittna ett övergrepp.

Idag på gymmet såg jag det igen: en snubbe intvålad och löddrig. Han kniper ihop sina ögon för att inte schampot från hans hår ska rinna ner i ögonen och förmodligen skapa en svidande känsla (prova en spark mellan pung och anus, din stora bebis.) Plötsligt från ingenstans dyker det upp en rakhyvel i hans hand och mitt framför mina ögon drar han ut sitt pungskinn så att det ser ut som en stor fladdermus och sätter igång att frisera pungpåsen. Okej att jag är gammal och bitter men kom igen nu, är det så man rullar numera?

En del av dessa genier står i duschen och försöker kamouflera sin pungrakning, vilket tammejfan ser ännu dummare ut än när de gör det helt öppet. Hur nu det är möjligt. De otroligt klipska kroppsbyggarna står i duschen och vänder sig alltså bort mot omklädningsrummet (i tron om att ingen ska förstå vad som händer) sedan krummar de med ryggen, kniper ihop sina skinkor och sätter igång med rakandet i ett rasande tempo. Men hallå där, säger nu muskelmonstret, jag tvättar ju faktiskt bara kuken... och jag får väl tvätta den hur fort jag vill? Eller? Har du problem med det, vad fan gnäller du över?

Nu har jag hur som helst fått nog av detta. Jag lovar er, nästa pungrakning som jag bevittnar kommer jag att fota och lägga upp på bloggen. Det är ett löfte. Snälla, pröva mig.

Det var lite om pungrakning. Nu kan ni kvinnor fortsätta läsa. Vi går raskt över till lite roligare saker: Toontrack.

Läget äro följande: just nu har jag lite bråttom (jag har magi att skapa) och det finns inte tid med ordbajseri, utsvävningar och en massa onödigt tjafs. Jag går rakt på sak istället, bra va? Era lyllosar.

När jag var ung, alltså typ, fjorton-femton år eller liknande, så existerade det ett fåtal band hos oss smågrabbar. Det var Maiden, det var Metallica och det var Slayer. Och lite Anthrax och lite Testament. Det var ungefär allt. Vid ett tillfälle kom min vän Marcus dragande med Bathory men det förstod vi oss inte riktigt på. I detta småtralliga pudelfjunsträsk bestående av onani och folköl var Bathory alldeles för tufft för oss. Jag menar, det var då fan så mycket lättare att sitta i sin ensamhet och dra en handtralla till Metallica's For Whom The Bell Tolls än till exempelvis Bathory's Hades. Hur mycket man än försökte med det sistnämnda blev det aldrig riktigt bra. Jag vill minnas att jag hade en ganska lyckad session av skinnhissande till Bathory's In Conspiracy With Satan men Min Kära Mor förstörde allt genom att banka hårt på min låsta dörr och frågade om jag var sugen på köttsoppa. Jag känner mig fortfarande smutsig efter detta abrupta och totalt oväntade avbrott ska ni veta.

Hur som helst. Det var typ dessa band som gällde för oss. Nu har jag inte tagit med mig själv i denna omöjliga ekvation.

För mig fanns det bara ett enda band som krossade allt annat.

Sabbat.

Första gången jag hörde Sabbat var jag fjorton år gammal. Jag hade köpt skivan History Of A Time To Come utan att veta vad fan det var som jag gav mig in i. På den tiden köpte man faktiskt skivor. Hör och häpna. Och inte sällan för att de helt enkelt bara hade coola omslag. Och mot bättre vetande hade jag inhandlat HOATTC just på grund av dess omslag.

Nåväl, jag kommer ihåg min första lyssning av Sabbat mer än vad jag kommer ihåg mitt första samlag. Så stark var musikupplevelsen. Det var vinter ute, tidig lördagmorgon, jag satt i endast kortkallingar på min säng och höll konvolutet i min hand för att studera omslaget, pickupen vilade tryggt på den snurrande vinylskivan. Det knastrade lite från högtalarna...

Sedan började musiken (första låten på skivan - A Cautionary Tale) och jag bara imploderade. Det var som att cyanid pumpade runt i min kropp. Jag försökte ta in det jag hörde men visste att det var omöjligt om jag inte fick läsa texterna, så jag krafsade åt mig innerpåsen för att läsa texterna och jag lovar - upplevelsen blev inte direkt sämre av detta. Det var total kärlek vid första lyssningen.

När A Cautionary Tale slutade och Hosanna In Exelsis började var jag fast för resten av mitt liv.

Nu samlas vi i en ring och bara dyrkar Sabbat. Bättre än så här kan det inte bli:

Fy fan vad bra!

För att nu göra en lång historia kort. Sabbat släppte endast två skivor - History Of A Time To Come och Dreamweaver (Reflections Of Our Yesterdays). Den tredje och sista skivan Mourning Has Broken räknar jag inte ens till Sabbat. De flesta medlemmarna hade vid den tiden hoppat av bandet och...ja, den är helt enkelt inte någon höjdare. Nuff said.

När sedan Sabbat försvann från jordens yta var Andy Sneap den enda personen från detta band som jag följde. Jag menar, det är Andy Sneap vi talar om här. Gitarristen i Sabbat för helvete! Numera spelar han i det förträffliga bandet HELL och producerar samt mixar musik åt andra briljanta band som exempelvis Exodus och Machine Head och Entombed och Kreator och Testament och Napalm Death och Cradle Of Filth och många många många fler. Ja ni fattar. Karln vaknar upp på mornarna och bara är excellent.

Har jag förresten nämnt att jag dyrkar Andy Sneap?

Nå, för lite mer än en vecka sedan hörde hjälten Mattias Eklund av sig till mig. Ni vet, han som har företaget Toontrack och som förgyller min vardag bara genom att vara min vän. Samtalet löd:

Mattias Eklund: Du din jävel, vi ska ha en fest på Toontrack, typ en kick off och fira att vi har en månad av metal. Vill du komma? MESHUGGAH och Periphery lirar på festen.

Jag: Men så sjukt mäktigt! Är du kåt?

Mattias Eklund: Mycket! Tänker du komma eller?

Jag: Jag vet inte. Jag är ju rädd för människor. Dessutom tycker jag inte om stora folksamlingar, och det vet du. Jag vet inte ens om jag tycker om människor längre.

Mattias Eklund: Skärp dig. Nu kommer du dit!

Jag: Är du kåt?

Mattias Eklund: Som satan! Kommer du då? Annars ger jag bort din biljett till någon som faktiskt har vett till att vara tacksam.

Jag: Jag kommer dit!

Mattias Eklund: Lover du det? Svik mig inte nu som du alltid gör.

Jag: Nej jag lovar.

(Jag blev faktiskt jävligt glad över att bli tillfrågad att komma på festen. Det är inte så att jag är otacksam eller en idiot eller så. Men jag har svårt för stora folksamlingar och blir lätt paranoid och illamående så fort någon får för sig att prata med mig.)

Samtalet fortsatte:

Jag: Men vänta nu, hur många är det som kommer?

Mattias Eklund: Ja det är en del. Skärp dig nu.

Jag: Kommer jag att känna folk?

Mattias Eklund: Klart att du kommer att göra. Är du dum eller?

Jag: Men vilka fler blir det då? Är du kåt?

Mattias Eklund: Som satan! Andy Sneap kommer.

Här svalde jag snusen. Bokstavligen.

Jag: Du driver med mig?

Mattias Eklund: Inte det minsta. Är du kåt nu?

Jag: Jag måste kräkas.

Alltså förstod ni det där?

Den 19:e oktober hade Toontrack en fest där Andy Sneap närvarade. Och där både MESHUGGAH och Periphery spelade. Det är, utan att överdriva, den största händelsen sedan Universum skapades. I tätt följd på en hedrande andraplats kommer HoM som har äran att presentera Tankard på 2013 års festival.

Fredagen kom och jag drog på Toontrack's fest. Efter typ, fem minuter träffade jag Andy Sneap och mitt liv var efter detta möte komplett.

Spelningen med MESHUGGAH då, kanske ni undrar? Ja, det är ju MESHUGGAH vi pratar om. De klev upp på scenen och bara mosade och krossade och ägde och var bäst. Och när det inte gick att tro att det gick att bli mer mosad och krossad så fortsatte de att dominera som de kompletta musiker och människor de är.

Här är deras senaste video förresten. Mycket bra!

Men nu har det här inlägget dragit iväg till bibliska proportioner igen. Jag ber om ursäkt för detta. Om det är någon som orkar läsa så här långt kommer nu lite bilder från festen. Vem fotografen är har jag ingen aning om. Men om denne hör av sig till mig så kommer jag att sjunga lovsånger om personen ifråga.

Andy Sneap och jag. Närmare Gud än så här går det inte komma! Det är faktiskt en mycket stor chans att denna bild blir årets julklapp.

Lite Periphery.

Gitarrgeniet Nils Norberg som numera lirar i Hellbound och Ulrica.

Arevärn och typ... ja några andra snubbar.

Förstår ni digniteten i denna bild? Tomas Haake, Andy Sneap och Mattias Eklund.

Jens Kidman och för mig någon okänd dam. I bakgrunden kan vi ävan se Bigfoot. Jag misstänker att han är photoshoppad i efterhand.

Men så sjukt många hjältar på denna bild. Möken och Eklund. På denna fest gav Möken Jägermeister-drickandet en helt ny innebörd. Efter att ha bevittnat denna jägerhävning åkte jag raka vägen hem och skrev in honom i mitt testamente.

Mattias Eklund och Nicki Wicked... och minsann, Jakob Arevärn.

En okänd förebild i ett solarium. Han var tyvärr inte med på festen. Inte vad jag vet i alla fall.

Nej hörrni, nu orkar jag inte mer för ikväll. Jag skiter i det här nu.

Ni glömmer väl inte bort det här:

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-10-31 @ 00:02:02 Permalink Allmänt Kommentarer (19) Trackbacks ()

Nähä! Hatisk, jag?

Hail Satan!

Kommer ni ihåg att jag inhandlade mig en nygammal Livmodermobil häromsistens? Jag har nu lärt mig (något som jag misstänkte redan från första början) att dessa bilköp är verkligen inte min typ av blöja.

Till Limodermobilen medföljde alltså fyra sprojlans vinterdäck. De låg i skuffen och Säljaren från blocket visade mig dess elegans. Jag såg fyra svarta hjul och var nöjd. Nuff said. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, jag köpte bilhelvetet och åkte hem.

Nåväl, snabbspola fram ett par veckor, vi befinner oss i förrgår och som alla vet: när Skaparen av alltet är förbannad på mänskligheten skickar han inte demoner och mordiska änglar med eldsvingande svärd.

Han skickar snö istället.

Snabbspola fram till igår.

Jag befinner mig inne på en sån däringa däckbytarfirma. Det luktar gummi och smäller och lever om precis överallt runt omkring mig. Jag blir nervös och förvirrad av ljudet. Till höger om kassan står en kaffemaskin och i ett hörn finns en liten grå soffgrupp. Jag har Livmodermobilen utanför och i skuffen ligger mina fyra sprojlans vinterdäck i typ, gula sopsäckar.

En synnerligen voluminös och välljudande äldre herre dyker upp bakom kassan. Han har svarta polisonger och blå overall på sig. En guldfärgad dragkedja på overallen signalerar att den är i allra högsta grad ansträngd och vet inte hur länge den kan hålla mannens späck borta från mig och omvärlden.

Däckvrängarmannen meddelar barskt att jag kan ta mig en kopp kaffe och vänta i soffan så ska hjälp komma ganska jävla strax.

Och vem är jag att ifrågasätta något sådant? Utan ett ord gör jag som han säger. Jag tar mig en kopp... kaffe? Tror jag att det är. Det smakar inte som det men färgen säger att det är kaffe. Skitsamma, jag tar mig en kopp och sätter mig i soffan. De har tidningar där. Vi Bilägare. Jösses! Det är som att titta in i solen trots vetskapen att det kommer göra mig blind. Vem läser Vi Bilägare? Inte jag i all fall.

Efter tjugo minuter dyker han upp igen, Däckvrängarmannen. Jag säger att jag har med mig mina vinterdäck och att jag vill att de byter dem på min bil. Innan Däckvrängarmannen sätter igång att skapa magi vill han först titta på dem.

Sagt och gjort. Vi går ut till bilhelvetet, jag öppnar skuffen och han tittar på däcken. Sedan tittar han lite till. Och när jag inte tror att det går att titta mer så lyckas han överlista mig och tittar ytterligare lite till.

Däckvrängarman: Var har du fått tag på dessa?

Jag: De följde med när jag köpte bilen.

Däckvrängarmannen småskrattar.

Jag: Vadå, är det nåt som är fel?

Däckvrängarman: Ja det kan man lugnt säga. De här däcken är förbjudna.

Jag: Va?!

Däckvrängarman: De är förbjudna.

Jag: Men vadå förbjudna?

Däckvrängarman: Du får inte köra med dem. De här däcken är så dåliga att de är förbjudna. Kör du med dem kan du få dryga böter... för att inte tala om att du kan vara med om en olycka.

Jag: Men sådärja!

Däckvrängarman: Ja tyvärr. Men så är det. Ska jag byta ändå?

Jag: Vad kan jag göra?

Däckvrängarman: Du kan ju köpa nya däck.

Jag: Vad kostar det då?

Däckvrängarman: Följ med in så ska jag kolla.

Vi går tillbaka in till Däckbytarfirman. Han försvinner bak på lagret eller Narnia eller Nangijala eller Midgård, jag vet inte var fan han tar vägen. Förmodligen drar han iväg och fnittrar hysteriskt bland regummerat gummi och porrtidningar. Jag hänger kvar vid disken. Det hänger en pinup kalender från 2010 på väggen bakom kassan. Fröken juli har på sig stringtrosor och svankar vid en trampolin medan hon tänker på kuk. Det fattar alla.

När Däckvrängarmannen har skrattat klart kommer han tillbaka till mig. Han ställer sig bakom disken och ser allvarligt ut.

Däckvrängarman: Åtta tusen.

Här försvinner mina pungkulor med sådan kraft upp i min kropp att jag hör ljudet av det. Pfflopp!! Jag känner hur pungsäcken dinglar tom.

Jag: Va?!

Däckvrängarmannen rycker på axlarna. Precis som om det är den vanligaste summan på jorden.

Däckvrängarman: Ja. Åtta tusen.

Här börjar jag tänka i kano, åtta jävla tusen! Det är helt barock. Hur ända in i knullet ska jag ha råd med detta? Hon är riktigt fin fröken juli. Undrar just hur länge den där fotosessionen tog? Juli 2010, vad gjorde jag då? Snygga trosor. Schyst svank. Jag har fortfarande träningsvärk. Men åtta tusen är inte rimligt. Hörde jag rätt? Typ en hel årslön i Burundi. Däckvrängarmannen har skitiga nagelband. Vad är det med bilmän och att de alltid förminskar mig? Ligger felet hos mig eller är de helt enkelt bättre människor? Ja fan vilken svank hon har. Vårtgårdar? Två tusen per däck! Roligt, "Hej gumman, vet du vad jag har gjort idag? Jag har köpt vinterdäck på sextio månaders avbetalning. Hur mycket det blir? Tja inte så mycket, ungefär fyra hundra kronor i månaden i fem år. Snabbt räknat alltså." Jävlar vad mitt skägg kliar. Jag tror minsann att fröken juli kör brasilianskt. Det hade jag gjort om jag var henne. Men åtta jävla tusen!

Jag samlar ihop spillrorna av mig själv. Däckvrängarmannen ser ner på mig där han står i tryggt förvar bakom disken. Han vet att han är trettio sekunder från att bli åtta tusen kronor rikare.

Jag: Alltså, bara så vi är tydliga med varandra här. Vi pratar om vinterdäck nu, visst? Och inte vit slavhandel?

Jag frustar åt min egen fyndiget. Det gör inte han.

Däckvrängarman: Det finns dyrare däck också. De här som jag erbjuder dig ligger i medelprisnivå.

Jag: Nej men lugn nu... Tack men nej tack! Vi kör med åtta tusen kronors killarna.

Och två timmar senare kör jag hemåt. Med de dyraste vinterdäcken i världen. Ödet har än en gång örfilat mig in i oblivion.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-10-17 @ 23:15:35 Permalink Allmänt Kommentarer (10) Trackbacks ()

Min helg i bilder!

Hail Satan!

Nu vill jag inte göra er avundsjuka eller så, jag menar, det är inte mitt fel att jag lever ett liv i lyx och flärd. Någon måste göra det också och eftersom jag är en lyllos har den lotten fallit på mig.

Många personer bloggar om deras liv, deras flärdiga vardag och deras perfekta existens. Precis som med Facebook där folk (läs idioter) målar upp en icket existerande vardag. Jag håller inte på med sånt. Jag behöver inte det för helvete. Jag är flärd. Jag är lyx. Jag är överflöd.

Som jag sa för typ femton-tjugo sekunder sedan, mina intentioner med detta inlägg är inte att göra er avundsjuka. Jag tänkte bara visa er min helg i bilder så ni får se detta surrealistiska rockstjärneliv jag lever.

Okej, då kör vi!

FREDAG:

Jag vaknar av att larmet brölar prick 06:00 och ligger kvar i sängen. Mitt huvud vill inte samarbeta och min kropp kräver en snus. Jag krafsar vant fram snusdosan, petar in en snus och kliver upp.

Dagens outfit:

Mycket tjusigt! Jag har ingen aning vad fan det är för något, men jag ser ut som en grekisk gud när jag bär det. Lite som Dionysos faktiskt. Vi nöjer oss så.

06:15 är jag ute med Äckelhunden på promenad. Det är så kallt att jag försöker röra mina ben inuti jeansen utan att de ska ta i självaste jeanstyget. Det är terror.

Ja här går vi. Äckelhunden och jag. Det är bara vi på hela jorden som är vakna.

Äckelhunden spanar efter tryffel i buskarna. Själv funderar jag på livets existens.

Efter morgonbajset beger vi oss hemåt igen. Det här börjar ju fantastiskt bra!

Dagens frukost:

Havregrynsgröt, proteindrink, Omega-3 och en sån däringa multivitamin. Allt för att hålla min intellektuella skärpa hela dagen.

Så långt allt väl. Nu börjar jag få tillbaka krafterna till mitt omnipotenta jag. Så beger jag mig in på toaletten för att borsta tänderna och blir smärtsamt påmind om mitt egentliga och trasiga jag.

Jag har helt seriöst fått mina bästa idéer när jag har suttit och bajsat. Det här är inte en av dessa vill jag lova. Vad som började med ett "hmmm", och sedan följdes upp med ett "men vad händer om?..." har nu slutat med denna fadäs. Tre rör som leder någonstans, ett stort jävla hål i väggen, ständig panik och en i allra högsta grad arg fru senare så vet jag inte vad fan jag ska ta mig till.

Medan jag borstar tänderna tittar jag olyckligt på denna heliga treenighet och konstaterar ett men så typiskt.

07:10 knallar jag till bussen.

Äntligen! Busschauffören vinner genast min beundran och respekt. Han verkar ha överrörliga läppar och har en exceptionellt oanständig överkamning på sitt huvud. En mäktig över-runt-omkring-runt-över-och-runt-runt-omkring-lite-till-runt kamning vilar likt en virad turban på hans fontanell. Kan man be människor dra åt helvete på ett tuffare sätt? Förmodligen inte.

Sedan: bussresan.

Det här är min vy i cirka trettio minuter.

Snart framme i centrala Umeå. Vad vi bevittnar här är världens minsta rondell mitt i världens största trafikflöde. Dessutom har jag blivit åksjuk. Som alltid.

Norrlands universitetssjukhus för helvete. Någon har lagt en stor sträng sagge på mitträcket. Jag vet inte vem, men den personen är ett geni.

Efter fyrtiofem minuters bussåkande är jag äntligen framme.

Här har jag klivit av bussen och börjar min vandring mot kontoret. Ni ser Folkets Hus på höger sida. Alla som tänker på HoM räcker upp en hand.

Jag korsar Vasaplan och fortsätter...

... över torget och vidare...

... förbi en byggarbetsplats. Tydligen tycker någon att det är en bra idé att flytta hela Umeå att par meter åt höger. Jag håller med.

Men sen är det stopp! Jävar vad stopp det är. Varenda dag samma sak. Jag måste klara mig helskinnad förbi det beryktade rödljuset. Nu vet jag dessutom att det bara blir rött för att jag kommer gående.

Stanna din jävel... inte gå... stå helt stilla nu... inte gå... jo nu går jag... nej för helvete du dör ju... jag går, jag gör det... nej men arrrgggghh. Jag kämpar med tvångstankarna.

Oj jävlar vad nära det var!! Lastbilen dundrar förbi och låter högre än ett lågflygande jetplan. Jag påminner mig själv att byta kalsonger när jag har kommit till jobbet.

Phuu, jag klarade mig helskinnad över vägen era lyllosar. Varenda dag har jag samma inre konflikt. Nu är jag snart på plats. Det vita huset på vänster sida är min arbetsplats.

Men sådärja! På kontoret tar vi oss en snus.

Här är utsikten från mitt kontor. Gymmet där jag härskar, regerar och söndrar. Typ... kanske inte så mycket nu när jag tänker på det. Ja men nästan i alla fall.

Sedan jobbar jag i ett helt gäng timmar innan jag rusar iväg och inhandlar mig en lunchlåda:

Ah! Proteiner och skit. Bokstavligen alltså. Det låg faktiskt en bajskorv under alla dessa räkor.

Sedan bär det iväg till dagens gympass:

Ett rum fyllt av Transformers. Jag lyfter självfallet alla maskiner inklusive städerskan. Om du har vägarna förbi Tenton Gym runt tolvtiden på dagarna så kom förbi vettja. Det är jag som har solglasögon och mössa och handskar och hörlurar och Better Bodies brallor och dragremmar och luvtröja och midjebälte på mig. Och en flaska med BCAA och EAA och PWO och KGB och SAAB och ASAP och BVSA och OSA och DNA och RIP och ADHD. Typ. Ser ni någon flintskallig sate med tatueringar, gamla träningsbyxor, trasiga skor och en gammal solkig t-shirt är det inte jag. Det är någon annan.

Nyduschad och med en smak av blod i munnen är jag snart tillbaka på kontoret. Mycket bra fotat förresten. Bra skärpa. Jag är nöjd. Snuset minskar ser jag.

Ja det är typ så det ser ut. Jag jobbar på och innan jag hinner förstå vad som händer är klockan fem och det är dags att gå hem. Samma väg tillbaka alltså:

Här har jag gått förbi rödljuset (jag överlevde) och går förbi byggarbetsplatsen...

Sjukt spännande inlägg va?

... och kommer till snart ett folktomt torg. Jag fortsätter mot...

... Vasaplan igen, där jag går till busshållplatsen och väntar på...

... att bussen ska komma. Vilket den gör i precis detta läge.

Sedan placerar jag mitt ömma arsele på sätet...

... och lämnar denna dag bakom mig.

Under hela hemresan lyssnar jag på The Bones och Greg Graffin. The Bones låter ungefär så här:

Greg Graffin sjunger i ett helt okänt band som kanske slår igenom snart. Men bara kanske. Du har aldrig hört talas om dem, men de heter i alla fall Bad Religion och var bra för hundra år sedan när de släppte skivan No Control. Greg Graffin's solo skiva låter lite så här och funkar bra en fredag när ryggmärg byts ut mot trötthet:

Jag är hemma och innanför dörren prick 18.05. Då lagar jag middag som jag naturligtvis glömmer bort att fota. I skrivande stund kan jag inte ens komma ihåg vad det var. Men förmodligen något gott. Och enkelt. Jag är en katastrof i köket.

Kl 20:00 kommer min son hem efter sin boxningsträning. Han har sparrats åtta ronder på raken och är lycklig som... ja... precis som man är efter en hård session sparring. Själv sitter jag i min skrivarlya och korrekturläser omskrivningen av boken Det Brustna Hjärtats Desperado, och önskar att jag kunde må lika bra som han.

Resten av kvällen spenderas framför TV:n. Jag somnar in som ett barn före klockan 23:00.

LÖRDAG:

Jag vaknar ganska exakt men ändå inte runt 08:07 av att min fru kommer in i sovrummet. Hon är på väg utomstädes och har packat och är sminkad och uppklädd och peppad och snygg för en helg av äventyr.

När jag slår upp mina ögon upptäcker jag att jag tittar rakt ner i kudden. Jag ligger på mage med benen brett isär och uppdragna under mig. Mina armar vilar längs kroppen. Precis som en groda. Hade jag inte kalsonger på mig så blinkade mitt brunöga rakt upp i taket. Det är som om jag har försökt kväva mig själv i sömnen genom denna ställning (tanken är faktiskt inte helt orimlig).

Min fru sätter sig på sängkanten och jag vrider upp mitt huvud och tittar på henne. Det knakar i min nacke. En skärva från en mardröm lossnar från insidan av mitt huvud där det faller ner i mitt svalg. Jag sväljer det sista av mardrömmen och det lämnar en klump av sorg i min hals.

Jag känner hur jag har dregel på min kind och kudden är våt av saliv. Är synen vacker? Garanterat inte.

Jag försöker le mot henne och känner hur gammalt intorkat saliv krackelerar i mitt ansikte. Nattdregel är helt underbart. Det är just därför som alla vill ha det.

Hon stryker mig på kinden.

Min fru: Du är skäggig.

Jag: Mm, snyggt va?

Min fru: Det får dig att se gammal ut.

Jag tittar på hennes bröst.

Jag: Du får det att låta som om det vore dåligt.

Min fru: I ditt fall är det dåligt.

Jag: Du älskar mig. Du vet bara inte om det ännu.

Hon skrattar och jag funderar på att sträcka ut handen och faktiskt ta på hennes bröst. Jag gör ett försök men har ingen känsel i mina armar. Tröttheten och avsaknad av känsel gör att jag är lika snabb som prostatacancer. Förbannat! Min fru måste läsa mina tanker. Hon ger mig en puss på kinden och reser sin snabbt.

Min fru: Jag åker nu. Älskar dig.

Innan jag hinner svara har hon med all sannolikhet leviterat ut ur sovrummet och stängt dörren efter sig. Jag ligger kvar i grodställningen och funderar...

... och det är då jag känner det. Två saker.

1) Träningsvärken.

2) Jag behöver hjälp att räta ut mina ben.

Jag vet inte om det beror på träningsvärk eller ångest eller kåthet eller bajsnödighet. Ibland har jag svårt att särskilja dessa fyra ting.

Alltså seriöst kamrater. Jag har aldrig i hela mitt liv haft en liknande träningsvärk i benen. Det här är i särklass det absolut värsta jag någonsin har känt. Om träningsvärk kunde ha träningsvärk, och denna träningsvärk tar ett benmärgsprov och genomgår sedan en rotfyllning, så är det precis vad jag genomlider i detta nu. Det är en storslagen smärta av abundans och överdåd och extravagans och stråkar och änglakörer och dova basgångar. Det är som en pungspark i vardera ben. Det finns människor på denna jord som har slitits mellan hästar och som lidit mindre än vad jag gör. Hur fan nu det är möjligt så gör min kropp ett övergrepp mot sig själv. Det är en Sodomi DeLuxe på uppåttjack jag upplever.

Jag fasar för dagen. För att inte tala om det ögonblick jag måste sätta mig på toaletten. Det finns ingen värdighet i detta.

Sakta men säkert vacklar jag upp och klär mig med pondus:

Dagens outfit går i temat "superhjälte" och "galärslav." Det är ju ändå lördag och jag vill ju vara fin och uppklädd.

Sen är det dags för Djävulsbarnen och frukost. Själv får jag i mig följande:

Proteindrink, Omega-3 och vitamin. Frukost för en mästare som inte kan gå!

Direkt efter det blir det en holmgång med Äckelhunden:

Det mest smärtsamma promenad jag någonsin har gjort. Jag lovar. Äckelhunden nöjer sig med vetskapen att jag har ont.

Väl hemma igen läser jag en stund:

Till och med under läsningen har jag ont i benen. Snart försvinner jag in i boken och läser lite längre än vad som är nyttigt.

Sedan, den högst ärofyllda...

...dammsugningen. Trots min Frankenstein-gång gör jag det med virtuositet och bravur. Dagens "WOW, MÄKTIGT", blir när jag hittar åtta sockar under soffan. Olika dessutom. För någon sekund avundas jag pöbeln. De verkar leva så tomma och innehållslösa liv. Stackarna, hur står det ut?

När jag är klar med att dammsuga och plocka undan smyger jag försiktigt in på toaletten. Där lyckas jag med stor möda och ännu större smärta sätta mig på golvet för att titta på förödelsen en stund:

Ja här sitter jag och glor och petar lite på rören. Det enda jag kommer fram till är att jag tänker minsann bli rörmokare när jag blir stor. Då kommer jag att se ut så här hela tiden:

Ja men typ. Ni längtar tills jag blir rörmokare. Erkänn nu?

Nåväl, när jag har glott och stirrat och petat färdigt vacklar jag in i min skrivarlya och korrekturläser en stund:

Hjälten Per Bussman som har Triada Communication vill ha manuset när det är färdigt. Nu har vi alltså ändrat tempusform, tagit bort mycket sly och skit och ändrat en hel del övriga händelser. Trots alla strykningar har boken blivit tjugo sidor längre. Tanken är att Per ska ha den i sin ägo till veckan. Håll tummarna att han gillar den.

Men låt oss stanna lite nu och lukta på den blomma som kallas för Refusering. Jag vet att jag har tjatat om det här förut, men jag kan helt enkelt inte hålla mig.

Du har säkert träffat på personer som har en bok att skriva. De har världens story och tänker sätta igång att skriva den så snart inspirationen infinner sig eller när saker och ting i livet har lugnat ner sig. Nu vet ju både du och jag att inspirationen infinner sig inte och saker och ting lugnar aldrig ner sig. Aldrig. Någonsin. Dessutom är det ett helvete att skriva en bok och betydligt svårare än vad man tror. Ja, såvida du inte heter Magnus Hedman då. Eller bara är dum i huvudet. Dessa personer tror även att om de skriver en bok så blir den publicerad utan problem. För... jag menar... de har ju skrivit en bok för fan!

Ppffffftt, säger jag. Nu spelar jag inget instrument eller så, men jag kan tänka mig att det är lika svårt att komma över ett skivkontrakt som att få något bokförlag att läsa det du har suttit i månader för att få ihop. Du har slitit nätter igenom, prioriterat skrivandet före sex, haft extrem sömnbrist för ditt engagemang och bla och bla och bla. Sedan kommer dagen när du är färdig. Du printar ut spektaklet, skickar iväg manuset till diverse förlag och får bara ett ppffffftt till svar.

Innan du nu sätter igång att skriva ditt mästerverk, tänk efter väldigt noga. Vill du verkligen göra det här? För känslan du får när refuseringsbreven dimper ner i brevlådan och i din mail är följande:

Tänk dig att du och din partner just har haft kanonsex. Alltså vi snackar det bästa samlaget du någonsin har upplevt. Du har gett allt, du har trixat, du har meckat, du har experimenterat och du har varit uthållig och totalt jävla outröttlig. Det har varit djurisk och primitiv sex helt enkelt. Med både lukt och sinne. Och det hela avslutas med att ni båda kommer i en förenad orgasm som varar i tio minuter. Minst.

När ni nu är klara ligger ni båda i sängen och pustar ut. Du tittar på din partner och ser svetten på dennes kropp, och hur den häftiga andningen gör att bröstkorgen höjs och sänks. Det luktar sex i rummet. Sexet och känslan ni hade var så bra att du snart är redo för rond nummer två. Du drar ett finger längs din partners bröstkorg.

Du: Var det bra för dig också?

Din partner tänker efter. Lite för länge för att du ska känna dig bekväm med det hela.

Din partner: Ja... det var väl helt okej... fast...

Sedan. Tystnad. Ditt finger stannar i en rörelse.

Du: Fast, vadå?

Din partner:... fast... jag tycker nog att Ica-Jerry var bättre.

Så känns det att bli refuserad.

Tillbaka till ordningen nu. Efter korrekturläsningen är det dags för middag:

Kyckling och ris. Fantastiskt gott. Observera grönsaken. Det gäller att vara nyttig på äldre dar.

Efter middagen läser jag en stund och Djävulsbarnen spelar TV-spel. Det regnar ute och deras skratt fyller mig med värme. Det är faktiskt inte så dumt, jag lovar.

När mörkret börjar infinna sig dukar jag upp för festivitet och vi kurar ihop oss i soffan och kikar på film.

Trevligt! Dagen till ära, Sockerdricka är inhandlat. När drack ni Sockerdricka sist? Jag gjorde det för typ, trettio år sedan. Det var lika gott som jag minns det.

När filmen är slut... okej, filmerna (ja vi såg två filmer, jag föll för barntrycket) stoppar jag isäng kidsen, (puss, puss, jag älskar dig, sov gott, kram... nej det kommer inte någon inbrottstjuv, ja då måste han ta sig förbi pappa först, och då är det kört, jag lovar) sedan återvänder jag till korrekturläsningen.

Och här blir jag sittande fram till 02:30.

02:30 rastar jag Äckelhunden, borstar tänderna och stupar i säng.

SÖNDAG:

Så vad tänker jag göra idag då? Ja, ungefär allt som jag gjorde igår. Jag tänker till er lycka inte fota det. Då blir det här inlägger lika långt som härifrån till Upplands Väsby. Det blir alltså: läsa, skriva och bla städa och bla bla och peta på rören inne på toaletten och bla bla bla och göra mat. Typ det. Och kolla UFC förstås.

Det var min glamorösa hårdrockshelg. Vad har ni gjort, berätta nu?

Nu ska ni skapa er en fantastsik söndag. Har ni orkat er igenom det här inlägget så har ni förtjänat det.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-10-14 @ 13:12:00 Permalink Allmänt Kommentarer (8) Trackbacks ()

Kom igen nu, RÖSTA!!!

Hail Satan!

Nu har Iprenlåten gått till final så kom igen nu bröder och systrar... vi kan väl för en gångs skull vara sams här på bloggen och rösta satan tillsammans. Visa att du törs. Annars slår jag dig.

Gå in HÄR och rösta. Låt numero 294. Det är prick hur lätt som helst och när den har vunnit ska jag bjuda på festivitet och galenskap.

Gör mig stolt nu!

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-10-07 @ 20:48:02 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Nu gör jag en Ma...

Hail Satan!

...gnus Hedman. Jo det gör jag visst! Ge dig då, jag får göra det om jag vill. Och bara för att jag kan. Först hade jag tänkt skriva om Wien och skit. Bokstavligen. Men nu har jag ångrat mig. Alltså sista dygnet på vår resa var vi i Wien och jag råkade (av misstag naturligtvis, jag är för fan en snäll människa) skapa kaos och en diplomatisk kris på Wiens flygplats. Det är dagens sanning och inget att skratta åt. Jag lyckades skita stopp i den förmodligen finaste toaletten på Wiens flygplats. Kanske i hela Wien till och med. Efter det gick det snabbt utför...

Men det tar vi en annan gång.

Nu gör jag en Magnus Hedman. Alltså skapar mig ett sjukt bra inlägg i sann lingvistisk anda:

Hej Vänner!

Idag är en bra dag.

Jag försökte få tag på Maidenbiljetter.

Det gick åt helvete vill jag lova.

Jag har jobbat och det gick bra.

Ikväll ska jag skriva.

Ikväll är en bra kväll.

Jag har snussår.

Min mage är alldeles uppsvälld.

Jag har träningsvärk och gaser.

Marklyft är bra träning ibland.

Jag, Tarzan.

Du, Jane.

Ja jösses. Nu ska jag skriva omskrivning och producera förvirring och oreda.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-10-02 @ 19:51:38 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Lördagen den 3:e november...

Hail Satan!

... bedriver vi hor och slåss till tonerna av Nifelheim, Torture Division och System Annihilated. Ni ska dit för helvetes jävlar!

Konstpaus.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-09-25 @ 20:48:34 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Någon vaken?

Hail Satan!

Psst, kompis, är du vaken? Lever du? Och varför sitter jag här och viskar? Jo, det ska jag tala om för dig: därför att hela familjen sover. Det är bara Äckelhunden och jag som är vakna här. Ingen av oss kan sova. Nu har det blivit en tävling oss emellan vem som kan somna först. Jag tror han vinner. Han ligger, as we speak, nedanför mina fötter och gnager på ett hundben. Snart kommer han att bli skitnödig och jag blir tvungen att ta honom på en promenad. Jag är helt övertygad om att han gör det för att jävlas med mig.

Så det här blir bara ett kort inlägg. Bra va?

Men hörru, satan vad mycket ved jag har inför den kommande vintern. Ifall du nu ligger sömnlös och oroar dig över detta kan jag härmed meddela att du kan vara lugn. Jag har så mycket ved att jag kommer att sälja en del på HoM 2013. Det känns rimligt att jag även tar Statoil-priser för det. Ja det tycker jag. 800 kr för fyra vedklabbar är rena fyndet.

Här är två herrar som brukar handla ved av mig till kraftigt rabatterade priser.

Nåväl, för ett tag sedan läste jag Buthler & Öhrlunds skitbok Grannen. Har du läst den? Det är en direkt fortsättning på en bok som jag nu har glömt namnet på. Skitsamma, den här boken, Grannen alltså, är total smörja i sin allra ädlaste form. Dess föregångare var något bättre, men det säger inte så mycket i det här fallet.

Kortfattat handlar den om en snubbe, en psykopat (hör jag hur du chockat efter andan?) som flyttar in i ett villaområde, kidnappar en polare och har sex med kvinnor och knarkar och mördar och beter sig. Sedan har han lite mer sex med kvinnor och knarkar lite till och mördar ytterligare ett par intet ont anande människor och fortsätter bete sig. Inga konstigheter där med andra ord. Författarna försöker uppenbarligen chocka läsaren men det hela är lika spännande som att hitta en blodkuse i näsan trots att du inte har blött näsblod på flera månader.

För att inte tala om hur fruktansvärt dåligt skriven den är. Och då menar jag riktigt jävla piss-illa dåligt skriven. Men gör det bättre själv då? Säger surmuttan med incestluggen. Det kan du ge dig fan på, svarar jag. Helt seriöst, jag skulle kunna skriva en bättre roman under ett samlag. Betänk då att jag är det sämsta sexet known to mankind. Du skulle också kunna skriva en bättre roman. Jag lovar.

Det här fick mig att fundera. Vad krävs det för att få en roman publicerad? Det är lätt att tro när du läser Grannen att vilken skit som helst uppenbarligen passerar lektörerna hos bokförlagen i detta land.

Men så är det inte...

... eller jo, tydligen är det så.

All skit förutom min skit.

När jag skrev min roman (tillsammans med PJ) för ett tag sedan hade jag först tänkt publicera den själv. Jag var helt inställd på det under de första hundrafemtio sidorna. Just av den anledningen att jag inte ville bli refuserad för miljonte gången i ordningen. Det gör så jävla ont varenda gång det händer och svackan som jag alltid hamnar i efter refuseringsbrev blir svårare och svårare att ta sig ur. Men någonstans under skrivprocessen kom den förbannade jävla tanken Tänk om... Jag slog genast bort den men den kom tillbaka till mig. Som på volley, Tänk om... tänk om det här är bra skit? Tänk om det finns något bokförlag som gillar den här skiten? När skiten sedan var klar och efter åttonde omläsningen (och omskrivningen) kom hybrisen, likt en tsunami vällde den över mig, det här är bra skit! Hurra, texten flyter, det finns en skön rytm rakt igenom och den är intressant nog att läsa för gemene man med sjuk humor...

Klipp till:

Typ, tio veckor senare.

Nu gjorde jag misstaget att skicka romanen till en del bokförlag. Och som vanligt lät inte refuseringarna sig vänta. Manuset kom tillbaka orört och alltid med förtryckt text. Det är samma skit varenda gång:

"Hej!

Tack för ditt manus. Vi har nu läst igenom det och vi måste tyvärr tacka nej. På grund av det stora antal manus som kommer in till oss kan vi inte ge någon personlig feedback på ditt skrivande."

Med andra ord:

Hej!

Tack för ditt manus. Vi orkar inte ens läsa det. Dra åt helvete din jävla idiot!

Och så är det med det. Och det är så otroligt jävla frustrerande att jag stundtals bara sitter och stirrar på ett word-dokument som är fullt med ord som jag inte får någon ordning på och känner men det här är inte bra nog. Lägg ner skiten, torka dig i arselet och gå vidare i livet. Låt de som kan sköta skrivandet. Sedan hamnar jag i en psykos och skriver så intensivt att blod tränger ur min panna.

Så, vad krävs det för att bli publicerad? Jag har ingen aning. Tydligen är det kriminalromaner som gäller. Gärna såna som det går att göra film av. Och då helst med Persbrandt i huvudrollen. Vilket suger så hårt att jag fruktar en stroke medan jag skriver dessa ord.

Jag menar, hur bra är Läckberg på en skala? Kom igen nu, ärligt. Nej, jag menar ju det. De däringa förbannade Buthler & Öhrlund? Karin Alvtegen? Författarparet Kepler? Åke Edwardson? Liza jävla Marklund? Listan kan göras precis hur lång som helst av taskiga författare som uppenbarligen gör något rätt. Den enda författaren i Sverige som verkligen kan skriva, och då menar jag den som knäcker allt motstånd som bara finns, är CJ Håkansson. Kolla in honom vettja.

Nåväl, jag strosade runt på Bokia idag och funderade på detta när jag fick syn på något som skakade om mig så okristligt mycket i mina grundvalar att jag var tvungen att hålla i mig i kassan för att inte svimma... Magnus Hedman!

Jag säger det igen ifall du inte förstod vad du just läste: Magnus Hedman. Han har skrivit en bok. Kan du fatta? Jag var tvungen att googla på fanskapet när jag kom hem, och hur fan nu det är möjligt blev min chock ännu större. Karljäveln är inte bara författare, han har även en alldeles egen blogg.

Magnus Hedman. Denna snubbe som blev känd för att vara fotbollsmålvakt i ett lag som inte en enda människa på jorden känner till. Fotbollsmålvakt? Kom igen för fan, alla kan vara målis, hur svårt är det? Du fångar en boll som kommer uppifrån, eller från sidan, eller snett uppifrån, eller rakt fram. Till och med min mormor kan göra det och hon har ändå varit död i flera år.

Hur som helst, Magnus var målvakt, sedan började han knarka och det var galet synd om honom. Efter det köpte han sex men förstod tydligen inte vad det handlade om. "Ööööööh, alltså jag visste inte att hon var prostituerad. Hon bara dök upp framför mig. Vi gökade lite och sen ville hon ha betalt. Så sjukt dålig stil av henne. Jag fattar ingenting. Jag är oskyldig. Det är inte mitt fel att det var sagge i hela hotellrummet."

Dumjävel! Nu har jag aldrig köpt sex men jag misstänker att man gör upp om summan före självaste akten. Tydligen inte i Magnus Hedmans värld. I Nangijala pippar man först och gör upp om pengarna sen.

Så, om du hänger med pungen i ett fotbollsmål, knarkar och köper sex - då har du goda chanser att bli publicerad.

Mys-Magnus med kofta och lite höst i bakgrunden. Vi känner en doft av marshmallows och varm choklad. Han ser ut att vara lite bekymrad och sårad. Jag vill genast trycka honom mot min svettiga barm.

Med lite hjälp av Gunnar Von Sydow kan han nu titulera sig som författare också. Inte bara torsk. Det är helt jävla galet! Köper det svenska folket den här skiten?

Jag kollade in killens blogg och kunde snabbt konstarera att han nog har fått bibliska mängder med hjälp av GVS. Om jag skrev som han gör på sin blogg skulle ni lyncha mig. Bokstavligen.

Så här skriver han, och nu saxar jag rakt av:

"Hej!

Sitter hos Matte & Andreas på Brightbuy, mina barndomsvänner:)
Haft ett möte och nu ska jag skriva på mitt projekt här…

I eftermiddag är det träning för Tristan och sen lugnt och mys med killarna.
Tycker X-Factor tagit sig!
Ikväll börjar det på riktigt..

Vilken match det blir på onsdag!
AIK-Elfsborg på Råsunda!
Jag ska jobba innan matchen, snacka fotboll och bok mm."

Ja vilket textuellt geni han är, den där lustiga lilla kuksugaren. Vår gode Magnus Hedman. Tydligen är det tillräckligt bra för att kunna skriva en bok. Jag ska också börja skriva mina inlägg på det där sättet. Jag kanske får mer läsare då?

Hej!

Idag vaknade jag. Det är en bra dag.

Jag mår bra:)

Jag åt lunch med en god vän.

Det var trevligt. Jag skrattade.

Ska man gå på röd eller grön gubbe?

Sedan kom min mamma förbi hemma hos mig.

Hon bäddade min säng. Jag är nöjd.

Sedan snöt sig min mamma i mitt spermapapper.

Ha nu en bra dag mina vänner så kanske vi ses på Ica i afton. De har rea på plommon.

Man kan inte leva utan plommon. Helst gula.

Men lila går också bra.

Ja jösses jävlar vad illa. Dessutom har han varit gift med ett annat geni. Även hon är författare.

Två genier - två författare.

Hannah Graaf får mig att tänka på en annan författare som tydligen kan svänga sig med orden så fenomenalt att han blir publicerad: Bingo Rimér. Kan du fatta? Han är alltså en fotograf som plåtar nakna brudar. Är det något att vara stolt över? Vilken apjävel som helst kan fota nakna tjejer. Alla kan göra det. Ja, såvida du inte saknar armar och möjligtvis hjärna. Hjärna kan du kanske klara dig utan. Bara du har armar och ett fungerande avtryckarfinger kan du göra ett lika bra jobb som Bingo Rimer.

Denna gigant! Köper folk verkligen det här?

Ja vad finns det mer för idioti som blir publicerat? Bingo Rimérs tjej, eller fru eller vad fan hon nu är, skriver också böcker. Katrin Zytiomojdskjfhwoeu. Konsten att bli smal om man är lika king som henne, typ. Varför gör hon det? Skriver böcker alltså. Varför?

Linda Rosing har också skrivit en bok. Visste du det? Om hennes väg till berömmelse. Jag säger det igen: Hennes. Väg. Till. Berömmelse "Den Nakna Sanningen" heter bokjäveln. Hur gick det till?...

Jag känner att jag kan fortsätta i evighet och evighet med det här tramset men jag orkar inte mer. Äckelhunden har redan somnat och snart är jag så förbannad att jag definitivt kommer att vara vaken hela natten.

Visst, jag fattar att exemplen som jag har tagit upp i det här inlägget är på, vad en del av oss anser i alla fall, kändisar. Och därav att de blir publicerade - men jag kan ändå inte hjälpa det - jag stör mig något så enormt på att bokförlagen släpper igenom vilken skit som helst.

Förutom min skit.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding bitches

- Allamagoosalum

2012-09-25 @ 04:55:15 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()