Route 666

Tjofaderittanlej. Hej!!! Tjena alla monsterdiggare. I fall du inte märkte det så var det jag som brände av med lite skönsång där. Wednesday 13 och hans hyllning till filmen Halloween. En mycket bra låt och som rekommenderas å det grövsta. Om det inte vore för att du var på ett så förbannade dåligt humör just nu så hade vi sjungit lite mer. När du blir gladare ska jag ringa dig och sjunga hela låten. Fram tills dess så håller jag mig borta och du håller dig i skinnet.
Halloween! Vilken underbar film. En film som jag vet att du har sett och just därför tänker jag inte skriva något mer om den (du kan sluta läsa här om du vill. Det är helt okej).
När jag ska ha det där berömda snacket med min äldsta son, du vet, det där snacket som vi alla går runt och smågruvar oss för. Nej jag pratar inte om blommor och bin nu...
Jag pratar om skräckfilmssnacket.
När dom ska få se sin första skräckfilm.
Då kommer jag att stå nere i mitt filmrum och köra en monolog av sällan skådat like. Stundtals kommer det att vara långa haranger på latin (tror jag, jag har inte riktigt bestämt mig om det här med latinet), och min son, då med begynnande moppemusch, kommer att sitta i soffan med en stor popcornskål i sitt knä och med en fräsch sodastream stående på bordet. Han kommer att sitta där med stora ögon och lyssna på sin kloke far. Och när jag efter många dramatiska och gripande minuter har monologat klart, så kommer tystnaden likt en slöja av... ja inte fan vet jag, sjunka över oss och min son kommer att utbrista
"Pappa! Du är min Gud."
Sen kommer vi att titta på Halloween tillsammans och sedan är han (förhoppningsvis) fast för livet.
När jag för något år sedan skulle ha det där berömda samtalet min nu 15 -åriga dotter så visade det sig att hon redan hade sett Saw hos en av sina polers...
Saw!!
Kan du fatta? Vad är Saw i jämförelse med Halloween? Ingenting, dammit.

"Ska vi se den här?" Sa hon och slet filmen ur mina likbleka fingrar (mina fingrar var vita för jag klämde så hårt på omslaget, jag hade just fått höra om Saw-incidenten) "Från 1978!", Fortsatte hon sedan, som om inte skadan var stor nog "men den är ju jättegammal, är du dum eller? Inte tänker jag sitta och se en sån här gammal film. Kan vi inte se Saw II?"

För en nanosekund svischade utegångsförbud genom mitt huvud. Numera när hon och hennes polers ska se film, och jag då, glad och ivrig som jag är, och vill hjälpa dessa ungdomar till en djupare insikt om skräckfilm, plockar fram filmer som The Thing eller The Fog eller The Burning eller Suspiria eller City Of The Living Dead eller The Beyond eller för fan The Howling... ja vad som helst. Då blänger de på mig som om jag vore Gubbjäveln från helvetet och fräser så läppglansen yr "men inte så gamla filmer."
Så till dig som har barn där det börjar närma sig "The Prat of the snack."
Var försiktig.
Snart gäller det. Och för Gudsskull håll ditt barn borta från kompisar.
Dom förstör bara.

Och till tonerna av Stemm's "Face The Pain" kommer här en liten film med en sorglig samling Cro-magnonmänniskor (låten spelas just nu som jag skriver detta, jävlar vad bra den är - sjung med nu för fan: FACE THE PAIN, no escape when you step to this... FACE THE PAIN no escape when you step to this... FACE THE PAIN... FACE THE PAIN... rippin' me into PIECES) Ehh, ja, sen kan jag inte så mycket mer.
Okej - Jag tycker att CFTA känns svår att skriva om. Den är bra men samtidigt fruktansvärt dålig. Bra för att det är en monsterfilm, och jag gillar sånt. Dålig för att man inte gör något bra av det... 
Filmen börjar med fem ungdomar som springer med en liten gummibåt på en strand och fortsätter ut i det gigantiska havet. Sedan knövlar dom ihop sig i den lilla förbannade båten och driver ut till havs.
Bra gjort. Smart. Verkligen genomtänkt.
Väl ute, mitt i ingenstans så är det en av ärthjärnorna som kommer på att saker och ting håller på att gå käpprätt åt helvete - Och då bryter en tjej ihop och gråter hysteriskt. Hon är nämligen rädd att det ska bli storm, men frukta ej, för någon i sällskapet kläcker ur sig "Men det är lugnt, det är ju sommar och det blir inte storm på sommaren."
Sen guppar de vidare och plötsligt kommer det en yacht glidande genom vattnet. Ungdomarna, som för övrigt är ganska skärrade, nåja, så skärrade man nu kan bli med begränsade skådespelartalanger, blir överlyckliga och klättrar ombord på yachten.
Uppe på båten så rusar de runt och upptäcker att de är ensamma. Holy shiiiiat, vad kan man göra då? Jo man kan ju festa och försöka pippa lite. Kanske steka lite mat och upptäcka att det finns ju för bövelen ett laboratorium där.
Det var faktiskt roligt, jag måste bara berätta det här: en kille och en tjej upptäcker laboratoriet. De går runt där och kikar på diverse prylar när killen får syn på ett mikroskop och säger "titta! Det här är ett elektroniskt mikroskop." Tjejen kommer fram till honom "hur vet du det?" frågar hon, "Jo, jag hade biologi i skolan." Svarar Cro-magnonmannen.
Va, how about that?
Snart visar det sig att dom inte är ensamma. Monsterfiskar härjar på yachten och ungdomarna hittar dessutom en halvdöd forskare eller professor eller vad han nu är. Den där stackaren häller dom sprit i, bara för att han... ja jag vet faktiskt inte varför dom gör det. Sen springs det, sups, kräks, pippas, dräps och sprängs.
Som bonusmaterial bjuds det på ett bildgalleri och en intervju med regissören. Sen är det inte så mycket mer.
Så, vad kan jag då avslutningsvis säga om denna? Gillar du B-iga monsterfilmer så är det här något för dig. Om du känner att du blir våldsam och vill slåss varenda gång du ser billiga effekter och dåliga skådespelare så bör du hålla dig långt borta från denna film. 
Nämde jag förresten att det fanns ett elektroniskt mikrosop på yachten?


Snillen spekulerar.

Gillar du det här så bör du tjoa och skrocka till:
Piranha och Piranha II

Om inte, så bör du kolla in:
Kanske en god och gammal spökfilm passar herrskapet. The Changeling...

Tjena alla monsterdiggare!
Ja så fyller man år då. 34 år, men känner mig som äldre än asfalten. Usch. Jag ska bara klämma ur mig lite kort om den här filmen. Försöka hålla det kort i alla fall, jag märker själv att ibland drar det iväg och blir alldeles åt helvete för långt, så hädanefter ska jag försöka korta ner mina inlägg...
Okej, då kör vi.
"Det där är väl inte så snällt... eller?" Frågar du  mig lite osäkert.
Och jag, för dagen helt spritt språngande näck, nåja, jag är inrullad i tobak så helt naken är jag inte, svarar dig "det beror på omständigheterna, om du skulle väcka en vampyr till liv och var i desperat behov av blodet från en oskuld så tror jag att du skulle göra samma sak." Sedan lutar jag mig tillbaka och tittar överlägset på dig. Fan vad jag är nöjd med mitt svar. Det är ju trotsallt min födelsedag.
Det här är andra delen i Karnstein triologin och enligt mig den sämsta. Fast den är ändå inte genomrutten. Inte ens halvdålig, den är helt enkelt inte jättebra. Så vi pratar inte Campslaughter dålig här. Jag tänkte bara få det ur världen, bara så du vet var mina referensramar är.

Jimmy Sangster, den gamle hårdrockaren och forne dagisfröken (nej det där ljög jag just ihop), har regisserat den här. Han har även varit med och skrivit på filmer såsom "The Legacy" och "Dracula - Prince Of Darkness", The Legacy var väl inte direkt någon höjdare vill jag minnas... inte när jag såg om den som vuxen i alla fall.
Den här gången använder man sig av blodet från en oskuld för att väcka Mircalla till liv. Och det fungerar faktiskt. Fast kanske ändå inte, Visst hon vaknar, men döm min förvåning när hon kommer i skepnad av Yutte Stensgaard. Vad hände med Ingrid Pitt? Yutte i all ära men kom igen nu, Ingrid var snäppet vassare...
Precis som du och jag hade gjort om vi blev återkallade från de döda så beger sig Yutte till närmaste flickskola. Där är det en idiot till lärare och författare som blir upp över öronen förälskad i henne. Och det här är faktiskt lite roligt, jag måste bara berätta det - men han, läraren alltså, författaren, har sina byxor uppdragna strax under sina bröstvårtor vilket gör att hela könet hänger ner i ena byxbenet, och det i sin tur gjorde att det var väldigt svårt för mig att koncentrera mig på filmen. Det enda jag kunde se när den där fan kom in i bild var det där jättepaketet. Varför kunde ingen säga åt honom? Eller man kanske skulle ha så på den tiden? Jag har ju det nu när jag sitter och skriver detta. Det gör ont och jag har svårt att andas. Men det är min födelsedag så lite fin vill jag ju vara.
Okej, vad var det jag höll på att berätta? Just det, läraren blir kär i Mircalla, som i sin tur biter en del elever, läraren vill också bli vampyr men det tycker inte Mircalla. Hon har andra planer, för vem vill dra runt odödlig med en person som har sina byxor på det där sättet? Och någon gång nu som då dyker det upp en man och brummar fram ett"a heartattack."
Jag tror faktiskt att det är samma mystiske man som sitter på den där hästen i Vampire Lovers. Men jag är inte säker på det, jag kan ha fel.
Gillar du gamla Hammervampyrisar så tycker jag att du gott gärna kan se den här. Du kommer inte att få kalla kårar längs ryggen, men för tillfället en ganska trevlig stund...