Route 666

Hell awaits!
Och till tonerna av Meshuggah´s fantastiska "Dancers to a Discordant System" levereras här några sketna rader om denna lysande dokumentär. 
Kommer du ihåg filmen The Boondock Saints? Jag tror till och med att jag har bloggat om den. Det är en av mina favoriter när det kommer till actionrökare, Overnight är filmen om Troy Duffy, regissören till TBS och hans (korta) karriär i Hollywood.
Troy Duffy måste ha jordens största ego, alltså det är så stort att jag får svårt att andas när jag tittar på filmen. Och det gör ont att bevittna ska du veta - fan, jag älskar TBS och stundtals önskar jag att jag aldrig köpt denna film. Här har jag alltså gått runt och hoppats på en uppföljare till TBS men nu vet jag att det aldrig, aldrig, ALDRIG kommer att ske... Karljäveln bränner broar ska du veta. Och han gör det hejvilt och efter konstens alla regler. Nu slår det mig, Faith No More's "The Gentle Art Of Making Enemies"  är den låt som måste vara ledmotivet i herr Duffys liv. 
Hur som haver, tänk dig följande: han jobbar som bartender på en sunkig bar, spelar i gitarr i ett sunkigt band som ingen vill lyssna på, har skrivit ett  filmmanus och har på något sätt under resans gång fått för sig att han är bäst och att alla runt omkring honom är usla och genomruttna!
Det är Troy Duffy mina kära satansdyrkande disciplar.  
Dokumentären tog tydligen fyra år att göra och det är en fantastisk resa ska ni veta. Eller nej, det är en ganska osmaklig inblick i hans liv. Här får vi alltså bevittna hur Troy Duffy säger upp bekantskapen med sin bror, han förnedrar sina närmaste vänner och han blir bara värre och värre ju längre in i dokumentären vi kommer...
Det börjar alltså med att Duffybastarden aka bartenderbastarden skrev manuset till TBS medan han jobbade på den där förbannade baren som jag berättade om. Ok, hänger du med? Och plötsligt:
Entrance Harvey Weinstein. Och Harvey säger "Good shit grabben. Jag köper manuset för 300000 dollar. Och inte nog med det, du får 15 miljoner dollar till filmens budget och du får även regissera den. (jag vill bara tillägga här, att det är den största summa i Hollywood en förstagångsbastard har fått för att regissera en film.) Vidare säger Harveybastarden "och jag tänker även köpa baren åt dig. Alltså sunkbaren du jobbar på. Den är din. Men vänta nu, jag tänker även ge dig ett gigantiskt skivkontrakt." 
Ja, det är väl ungefär så han säger. Och vad gör bastardduffyjäveln då? Jo, han drar till Hollywood och gör sig ovän med precis allt och alla bara för att slutligen upptäcka att ingen vill ha med honom att göra. Och det bästa av allt: två av hans bästa (åtminstone i början av dokumentären) vänner dokumenterar allt.
Payback's a bitch!

Ja men vad fan! Jag har väl aldrig sagt att jag är "up to date" med saker och ting... jösses jävlar, jag sitter ju och bloggar om filmer som jag och kanske två till personer i tycker om.
Du min vän... nej inte du, den andra, han med den håriga bröstkorgen. Ja just du, precis, du har säkert redan sett den här trailern men vi andra har ju missat den. Vi som är ljusskygga, klumpfotade och har snussår.
Jag har aldrig varit ett större fan av dataspel. Än mindre TV spel. Varför vet jag inte, jag skulle gärna vilja vara en gamer men jag tror, helt seriöst, att jag är alldeles för korkad för att spela alla dessa spel. Gudarna ska veta att jag har försökt men det blir bara skit av allt. Jag förstår oftast inte spelet, blir frustrerad, börjar bryta och bända i joysticken eller gamepaden och sen vill jag slå sönder något. Till och med de enklaste spelen som är från 3+ förvandlas till Klein Gordon ekvationen framför mina ögon.
Ett tungt kors att bära era bastarder men någon måste ju göra det.
Max Payne är det enda spelet som jag har klarat, och det var jag helt besatt av ska du veta. Jag var så besatt av det att jag till och med skippade sex för att spela. Så bra tyckte jag att det var... eller sexet kanske var dåligt, hahahahahaha...
Kolla in trailern vettja.

Hell awaits motherfuckers!!
Ja då var jag tillbaka, lika full av självförakt och äckel som tidigare. Ingenting har förändrats. INGENTING! Ja, förutom att jag har blivit lite fetare, lite flottigare och lite mer luggsliten och naggad i kanten. Med andra ord: precis som det ska vara. 
Eftersom det här är mitt första inlägg på... ja, på väldigt jävla länge, så tänkte jag sno handlingen till Street Trash direkt från Wikipedia, och så här står det där: Det finns ingen sida med titeln "Street Trash". Du kan skapa denna sida.
Va, how about that? Höjden av otur mina vänner.
Nåväl, mitt DVD omslag ser inte ut som bilden ovan, sir no sir, på det omslaget är det två avslitna fötter i ett par skor och döm min förvåning när jag läste på baksidan av filmen och fann denna text:
Brooklyn, N.Y.
Eine gegend, in die man sich basser nicht wagt. Der oertliche schnapshaendler entdeckt im keller seines ladens eine verstaubte kiste voller schnapsflaschen, die er sofort fuer wenig geld weiterverkauft.
Wer allerdings davon trinkt, schmilzt innerhalb weniger minuten zu einer unkenntlichen, rauchenden masse zusammen...
Die daraus folgenden drastischen splattereffekts haben dem film in kuerzester zeit zu beruechtigtigtem kultstatus verholfen.
Jim Muro einer der bekanntesten steady camoperator Hollywoods (kamera u.a. fuer Terminator 2 und JFK) hat hier, mit seinem ersten film, einen der groessten splatterklassiker aller zeitn geschaffen!
Vilket helvete det var att skriva av den där texten! Och dessutom så var alla jävla e'n spegelvända, alltså bokstaven e. Och vad är det för språk? Holländska, eller nederländska om du så föredrar? Tyska? Och vad betyder fikonspråket? Och när köpte jag den här filmen? Hur länge har den stått i min hylla? Och varför är jag konstant snussugen? Och visste du att regissören Mr Muro, efter att ha regisserat Street Trash, har varit Steadycam Operator till 36 filmer? Allt från Brain Damage till Clueless, och det, mina välhängda vänner, är en bedrift om något.
Back in the days var Street Trash Da Shiiat i min vänskapskrets, den stod så högt på vår filmhimmel att den gick armkrok med Bad Taste och Toxic Avenger. Jag kom över ett ex på VHS när jag var på en film- och öldrickar resa i London. Dessvärre kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket från den, varken från resan eller självaste filmen, hahahaha. jag vet inte ens om den var mycket klippt eller ej, men jag misstänker att den engelska censuren hade sagt sitt. Kontigt vore ju annars...
"Men vad handlar den om?"  kanske du som inte har sett den undrar och tittar på mig med dina döda hajögon. "Tja", svarar jag och drar min florett "jag har ju skrivit det, översätt det där alvspråket eller vad fan det nu är så har handlingen." 
Idag är Street Trash inte lika rolig som jag vill minnas den, visst, jag småskrattar emellanåt men jag vill gärna ha den till en bättre film än vad den är... men vad fan, jag är ju inte sexton år längre.