Route 666

Hail Satan!
Jag är sjuk. Fy fan. Feber och jävlig. Det känns som om någon drar fram i mitt inre med en blåslampa.

Därför blir det ingen bloggning idag. Och kanske inte heller i morgon. Berättade jag förresten att jag har feber? Och att jag är sjuk? Förhoppningsvis var det därför jag hade svårt att hitta inspiration häromdagen. Fan vet.

Nu ska jag vältra mig i självömkan.

Keep on bleeding, bitches

- Allamagoosalum

Hell awaits!
Inhandlad på Subdvd i somras... det måste vara världens bästa komedi. Eller vad tycker du? Ja du håller med! Men det är ju strålande. 

Nu tänker jag stjäla handlingen direkt från baksidan på filmen. Jag orkar fan inte blogga ikväll. Så det här räknas inte som ett inlägg. Okej. Ifall du har läst ända hit, och har av någon oförlåtlig anledning missat filmen men kanske är hysteriskt nyfiken på vad den handlar om, så kommer det här:

"Bad News, Englands mest korkade hårdrocksband, dök upp första gången i komediserien The Comic Strip i avsnittet Bad News Tour. Bandet skulle på turné till Grantham och följdes av ett lika uselt kamerateam. Förutom bandets medlemmar anslöt en groupie, en rockjournalist, tre åskådare och en hund.

Fem år senare återser vi Bad News vilka splittrats efter för mycket sex, droger och rock'n'roll i avsnittet More Bad News. Någon lockar med en spelning på Monsters of Rock och bandet återförenas. De får dessutom chansen att spela in en rockvideo, men glädjen blir kortvarig" 

Så där ja. Det gick ju bra. Jag känner mig nöjd som satan. Eller inte. Annars då, mår du bra?

Förresten, det är UFC 118 i helgen. Det får... eller kan du inte missa. Då jävlar. Det ska bli ett sant nöje att bevitta Couture vs. Toney matchen. Den känns betydligt mer intressant än huvudmatchen. Jag lovar, om Couture förlorar kommer jag att ansöka om skilsmässa. Det har jag även sagt till min fru. Hon är förväntansfull. Och hoppas att Couture blir utslagen fortara än du hinner säga Simon.


Här är ju han! Paul Simon. Mannen som gav incestluggen ett ansikte.

Men skit i Paul Simon nu... han har inget på bloggen att göra. Vi kollar trailern till UFC 118 istället:




Övrigt så har det inte hänt så mycket... jag har inget att blogga om, kom ihåg, det här är inget riktigt inlägg, jag har inget att säga och inget att göra.

Idag upptäckte jag en ny sida hos mig själv och sånt är alltid lika spännande. Jag blir nämligen inte arg längre. Det är säkert. Jag hoppar helt enkelt över det stadiet och går direkt in i en depression istället. Rekommenderas varmt.

Nej hörrni, det här var helt sinnessjukt trist. Nu tänker jag skrota runt i huset tills jag somnar av utmattning.

Keep on bleeding, bitches

- Allamagoosalum

Jag hade tänkt skriva ett inlägg som var så insiktsfullt att det fullkomligt blåste dig från stolen. Men så ångrade jag mig och tänkte att jag sparar det inlägget till ett senare tillfälle. Bra va?

Kärringen på bilden är Kerstin Brunnberg. Hon var vd för Sveriges Radio mellan maj 2007 till januari 2009. Vad fan hon gör på bloggen har jag ingen aning om. Är hon släkt med den gamle perukstocken Ulf Brunnberg? Vi tittar på honom och jämför likheterna:




Ulf Brunnberg blir fotad utanför OKQ8 en solig vårdag. Han har just varit
på Systembolaget.

Ja, jag kan helt klart se likheterna. Kan de vara syskon? Men vi tittar på lite fler bilder på Ulf Brunnberg.


Ulf Brunnberg spelar rollen som vaktmästare i filmen "Systembolaget
har alltid öppet". Han gör rollen  med bravur. Jag hade ståpäls filmen
igenom.


Ulf Brunnberg helt utan smink.


Ulf Brunnberg med smink. Han är glad som satan. Det är han oftast.
Skulle du anlita den här killen som barnvakt?


Ulf Brunnberg i rollen som den andra Ulf... vad fan han nu hette? Men 
vad är det som sprutar ut ur hans vänstra öra?


Vad fan gör du Ulf?

Jag var med om en märklig sak i natt... Det är så att jag alltid har ett skrivblock liggande vid min sida av sängen. Detta utifall att jag skulle vakna upp med en genialisk idé, eller en vild känsla att jag måste skriva något bra. Och vettigt. Och intressant. Nu ska du veta att detta har aldrig hänt. Visst, jag har vaknat och skrivit lite ibland, men det är sällan. Och definitivt aldrig något bra.

Men i natt hände det.

Jag vaknade och hade lösningen. Snabbt klottrade jag ner min diaboliska idé innan jag tackade Satan själv och somnade om... och nu i morse när jag vaknade tittade jag i mit block och såg att det enda jag hade skrivit var "Näsblod", och det var allt. Inget mer.

Nu kan jag inte för mitt liv begripa vad jag menade. Just då var det brilljant. Fy fan vad trött jag är förresten... och vad kan jag ha menat med näsblod?

Nej hörrni. Som ni märker har jag inget att blogga om. Det är alldeles för tidigt på morgonen och jag måste gå och skita innan jag drar till jobbet. I fall du just satt och undrade om jag skulle hinna gå på toa eller inte.


Total rädsla inför att åka de förbannade tekopparna... eller jag menar,
det är jag inte alls. För övrigt sitter jag i split. Tyvärr kan man inte
se det på bilden.

Här är dagens låt. Jo det är det visst (två "det" fick jag in där. Jag känner mig ganska nöjd. Bra jobbat Kerstin)

First things first: det här ögonblicket fotades av den fantstiskt duktiga fotografen Linda Helsing, kolla in hennes hemsida här. Eller håll direkt till vänster på bloggen så hittar du en länk till hennes hemsida. 
Jag skrev till Linda härmodagen och frågade om jag fick publicera den här bilden på bloggen. Vilket jag fick. Så Linda, om du läser det här, tack som fan! Och ett stort grattis till bebisen.

Fotot är taget från en konsert med Volbeat. Killen med Motörheadtröjan heter Alexander och är min systers son. Till höger om honom står min syster. Det jag tycker är så häftigt med bilden, ja förutom konsertkänslan jag får när jag tittar på den, är att det inte bara är två generationer på samma konsert - det är mor och son. Längst fram vid kravallstaketet. Helt barockt.

Ja, fan... då vet man att man har lyckats med att fostra sina barn på rätt sätt.

Idag, måndag, fyller Alexander 21 år. Det är en förjävla bra kille som mina barn ser upp till. Han har just flyttat hemifrån, har ett jobb som hatar, men som han ändå plikttroget går till och jobbar över så mycket han bara kan. Dels för att han numer börjar bli vuxen på allvar och har räkningar han måste betala, men även så han får ett par dollars över så han kan tatuera sig. Dessutom har han en riktigt bra musiksmak och gillar skräckfilm. Det, mina vänner, förtjänar all respekt.

Så Alex, ett stort, stort grattis på din födelsedag.

Här är dagens låt förresten. Musikmagi när det är som allra bäst.

Författare: Anonym

Hell awaits!
Ja jävlar i det. Tänk dig en bok utan namn. Skriven av en författare som är anonym. Och alla som har läst den har blivit mördade. Enda sättet för dig att få reda på varför de har blivit mördade är att läsa boken (utan namn).
Ja. Då har du The Book With No Name. Typ. Fast ändå inte riktigt.

Denna fantastiska adrenalinkick till bok utspelar sig i Santa Mondega, en liten skithåla i USA. Staden är så depraverad och liten och äcklig att den inte ens finns på kartan. Allt som händer i Santa Mondega stannar där. Inget av dessa otaliga mord som händer i staden, alla våldtäkter och annat skit, kommer upp på nyheterna eller skrivs om tidningar. Allt stannar i Santa Mondega. Geddit?

Det här är några av karaktärerna i boken:

The Bourbon Kid: Han dödar allt i sin väg så fort han dricker whisky. Det behöver inte vara några mängder som han får i sig. En liten rackabajsarjävel räcker och dräpandet, knivandet och yxandet börjar.
Iklädd i mörka byxor och mörk huvtröja dyker han upp i Santa Mondega vart femte år och dödar män, kvinnor och barn. Ibland dödar han för att han anser att han har anledning till det. Ibland bara för att han kan.

El Santino: Är Santa Mondegas maffiaboss och är en elak sate. Han får Tony Soprano att framstå som en jultidningsförsäljare. Alla kriminella i Santa Mondega gör allt för att vinna hans förtroende.

Elvis: Är Santa Mondegas mest fruktade hitman. Han ser ut, klär sig, går och pratar som Elvis Presley. Han är den bästa i branschen. Är för övrigt bästa kompis med Rodeo Rex.

Jefe: Är den mest beryktade prisjägaren i världen. Han gör vad som helst till vem som helst så länge han får betalt. Ryktet säger att El Santino har hyrt in honom för ett jobb, och att det är därför som han har kommit till Santa Mondega. Det sägs att Jefe har dödat över 500 män.

Jenson & Somers: Två poliser som jobbar tillsammans för att stoppa en seriemördare som härjar i Santa Mondega. För övrigt är Jensen "Chief Detective of Supernatural Investigations".

Jessica: En mystisk vacker kvinna (jag är lite kär i henne, men säg det inte till någon) som just har vaknat upp efter att ha legat i koma under fem år. Hon är den enda som The Bourbon Kid har försökt döda och som har överlevt. Jessica lider av minnseförlust.

Kacy & Dante: Två förälskade ungdomar som jobbar (nåja) på ett hotell i Santa Mondega. De gör allt för att tjäna pengar på det snabbaste sättet de kan. Inte så smart.

Kyle & Peto: Två munkar som är i Santa Mondega av två anledningar:
1) för att hämnas att deras munkbröder nyligen blivit slaktade.
2) för att hitta "The eye of the moon", en sten som de anser tillhöra dem.
Kyle och Peto är ena hårda kick-ass munkar. Jag lovar.

Rodeo Rex: Är den hårdaste streetfightern i mannaminne och som kör runt på en Harley Davidson. Alla män vill vara som honom och alla kvinnor vill vara med honom. Rodeo Rex är bara ute efter en man, och det är The Bourbon Kid. Rodeo Rex blev kristen för fem år sedan och tar endast order från Gud. Är bästa kompis med Elvis. 

Sanchez: Är ägaren till Tapioca Bar. Han hatar främlingar på sin bar och han hatar sina stamkunder. På Tapioca Bar måste man röka. Det spelar ingen roll vad man röker så länge man gör det. Till varenda kund som kommer in på baren för första gången serverar han piss. Hans största idoler är Batman och Rodeo Rex. Ja, han är även ett stort fan av Elvis. 

Det där var några av karaktärerna i boken. Sen tillkommer det ett par riktiga tokjävlar. Men vi kan ju prata om det här hela dagen och så mycket tid har vi inte. Så vi nöjer oss med dessa så länge.

The Book With No Name handlar bland annat om dessa karaktärer, och om hur hela helvetet håller på att braka lös i Santa Mondega. Bokstavligen. Och satan i analen vad bra det är. Den sitter som ett knytnävsslag på struphuvudet av en raggarjävel i en krogkö en lördagkväll. Det är en bok för män med hår på påsen... ja, kanske en eller annan kvinna skulle upskatta den. Men dessa är nog få till antal, hahahahaha.

Nej hörrni, nu skiter vi i det här. Läs boken bara så hörs vi snart igen.

Fram tills dess kan ni njuta av denna video. Jag vet att ni kommer att gilla den.

Jo det är det visst! Käften på dig nu. Klicka på videon och lyssna. Erkänn.



Igår kväll körde jag mc ner till kajen. Där satt jag i min ensamhet och tänkte på Hank Williams III och rökte alldeles för många cigaretter och tittade på alldeles för många människor. Det var många raggarsvin i rörelse må jag då säga. En del tittade på mig och gjorde tummen upp. Varför gjorde de så? Som om vi hade något gemensamt. Jag och raggarsvinen.

Hur som helst. Plötsligt kom det fram en gammal klasskompis och började prata. Fy fan, vad äckligt det var. För någon sekund funderade jag på om jag skulle simulera en hjärtattack. Eller en hjärnblödning. Efteråt slog det mig: det är aldrig roligt att träffa på gamla klasskompisar. Aldrig. Någonsin. Framförallt them bastardos som man var tvungen att dela bänk med. Bänkkamrat vill jag minnas att det hette. Dom är värst. 

Det här inlägget var så insiktsfullt att det rent av har bibliska proportioner. Du får gärna citera det. Hur mycket du vill.

Då drar jag åt helvetet så länge. Vi hörs

Keep on bleeding, bitches

- Allamagoosalum

Manus: Andreas Schaap
Regi: Andreas Schaap och Fabian Winkelmann

Hell awaits!
Ja jävlar vilken film! BRM Anders, har du sett den här? Kanske jag får tipsa om en film för en gångs skull. Det vore väl trevligt? Det kan du väl ändå bjussa på... eller? Jag gjorde faktiskt en sökning på din blogg och såg att du inte har skrivit om den här. Du har alltså inte sett den? Erkänn då? Svara för fan...

Mina vänner! Det här är så ofattbart bra att jag inte riktigt kan förstå vad jag har sett. Helt. Jävla. Barockt.

Tänk dig en varm och trevlig välproducerad kärleksfilm med bra skådespelare och en stabil produktion. Blanda sedan in en småputtrig humor. Precis som en... ja, som en sån där kärlekskomedi du vet. Du har säkert hört talas om genren, men lyckats missa den. Håll dig borta från den typen av film. Men det här är ingen hysterisk komedi serru. Det är till en början en ganska tillbakalutad kärlekskomedi helt enkelt. Blanda sedan in en stor portion tortyrskräck at its finest. Och du har Must Love Death.

Vi har alla sett skräckkomedier tidigare. Ofta är de inte något vidare, med undantag från The Hatchet, Severence och några till. Den här filmen skruvar det ett par varv till. Kontrasten mellan humorn och tortyren i Must Love Death är så stor att jag stundtals skämdes när jag skrattade högt. Vilket jag gjorde ett flertal gånger. Och då ska du veta att jag inte har någon farstu och är än mindre rumsren.

Jag tänker inte dra handlingen. Det kommer inte att göra den rättvis då filmen måste upplevas.

Se den här nu. Eller kom förbi på en kopp kaffe och låna den.

Nu kollar vi trailern:



Keep on bleeding, bitches

- Allamagoosalum

Hail MacManus!
Nu är det så att jag råkar ha två exemplar av TBS II. Är det någon som vill ha filmjäveln? Jag menar, istället för att den ska ligga här och skräpa. Släng i så fall iväg ett mail till : allamagoosalum2000@yahoo.se, skriv din adress och gärna en fin dikt eller något annat, så skickar jag filmen bums. Typ, eller så fort jag hinner. Eller orkar. Om just du inte får filmen så, ja... det lär du ju märka. 

Om du vill kan du få den signerad av min granne. Han är vaktmästare på Riksbyggen och sur som satan. Förutom det är han helt okänd.

Keep on bleeding, bitches

- Allamagoosalum

Manus: Drew Mcweeney och Scott Swan

Regi: John Carpenter

Hail Satan!
Jo du, här kommer del åtta (tror jag) i Masters of Horror serien…

Cigarette Burns handlar om den skuldsatte biografägaren Kirby Sweetman. Biografen han äger, Vogue har plats för 800 personer och han säljer cirka 50 biljetter per kväll. Redan där anar vi ju ugglor i mossen. Vad är det för fel på den ekvationen? Varför bara 50 biljetter per kväll? Det är totalt orealistiskt och overkligt. Han visar ju Profondo Rosso för fan, och det, boo’s and ghouls, säljer ju fulla hus. Det vet väl alla…

Nåväl, tydligen är Kirby-mannen bra på att hitta konstiga filmer och liknande, jag tror att det är så, han är bra på att hitta något i alla fall, och han får ett erbjudande av en tokjävel (Udo Kier, mina damer och herrar) att hitta filmen ”La Fin Absolute du Monde”, (Världens absoluta undergång betyder det, vettu grappen) Filmen är mytomspunnen då det sägs att den visades endast en gång, och biopubliken blev tokig och dödade varandra och sjåpade och hade sig. Med andra ord: ungefär som man vill göra med en biopublik när det prasslas, skrattas, rapas popcornrapar och rings i mobiltelefoner. För övrigt är människor som pratar i mobiltelefon i en biograf världens sämsta människor. Dö era jävlar… eller lämna biografen med ändtarmscancer. Valet är ert.

Hur som helst, åter till Cigarette Burns nu. Tydligen är det så att filmen ”La Fin Absolute du Monde”, kryper in under ens skinn för att man slutligen blir tokig. Lite som den här bloggen då.

Cigarette Burns är en finfin liten film i 60 minuters format. Den har många av ingredienserna till en lyckad skräckis: lite nudity, gore, en ängel utan vingar, precis som en ängel bör vara förresten, Udo, plinkande piano, en galen fransosjävel och en jättelång kines. Det sistnämnde bör finnas i alla skräckisar, tyvärr är det ju inte så, men det kanske är att begära för mycket? Utan att avslöja för mycket: men den där förjävla långa kinesen sticker ut sina egna ögon med en kniv… vilket fick mig att sätta pubeshåret jag hade mellan tänderna i halsen. Jag hade inte förväntat mig det. Kinesen var ju så lång.

Som extramaterial hittar du en Making of, lite trailers, intervjuer och biografier.

Det var allt för denna gång, bitches. Vi hörs väl snart?

Keep on bleeding

- Allamagoosalum