Midsommar!
Hail Satan!
Psst, du, kom lite närmare... jag har en fråga: är det någon som hänger här på självaste midsommar? Är det någon som bloggar en dag som denna? Nä, tänkte väl det...
Nu ska jag ut och springa naken på ängarna i jävla Bullmark med omnejd.
Viva La Resistance!
Vi hörs då för fan...
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Dio!!
Hail Satan!
Vi tittar på lite Dio och gråter invärtes. Här är hans största hit. Han slog igenom med den våren 1983
Jösses så bra.
Denna dag är en sorgens dag för alla Dio fans där ute. En oerhörd tragedi. Jag tror jag lider med er. Nu måste jag gå och lägga ut snusen. Annars kommer det att ske en olycka. På alla fronter.
Jag är ett geni.
Vi hörs för fan.
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Måndag & lite blandat jox!
Hail Satan!
Så har jag den senaste tiden börjat misstänka att jag har gått upp i vikt en aning. Fråga mig inte hur jag kan veta. Men det liksom, skumpar på delar av kroppen vid tillfällen där det inte borde skumpa. Som när jag kör motorcykel och dundrar i ett gupp eller liknande. Då skumpar det utav bara satan. Även när jag går helt vanligt skumpar det. Och det börjar valkas där det inte borde valkas. Typ, när jag sitter helt vanligt. Men det gör inte något. Jag skiter väl i det för fan. Jag lyssnar ju på metal. Nu tänker jag se hur långt jag kan förfalla innan jag... ja, inte fan vet jag, förfaller helt och hållet.
Jag vill minnas att jag, på nyårsafton eller vad det nu var, vägde 76 komma någonting. Jag tror till och med att jag bloggade om det. Nu när jag ställde mig på vågen fick jag följande svar:
Är det här bra?
Typiskt va! Innan vi går vidare måste vi titta på denna video. Jag är helt övertygad om att Youtube uppfanns bara för att visa Sonseed. Jag trodde faktiskt att jag hade sett det mesta, men på något sätt lyckades den här komma undan. Nu har jag sett allt. Om du, precis som jag, har missat den, så vill jag att du sjunger med nu.
Ja... jag är mållös. Jag vet inte vad jag ska säga. Gitarristren verkar i alla fall inte vara helt stabil. Inte någon annan för den delen heller. Jag tar en sån, tack som fan. "Once I tried to run, I tried to run and hide, but Jesus came and found me, and he touched me down inside." Jo jag tackar. Det förvånar mig inte.
Men hörrni, vänner, rockers, hatare, harmynta, raggarsvin, posörer och äckliga fula jävla Bullmarksbor, nu var det länge sedan jag bloggade. På riktigt alltså. Inlägget om Fulheten räknas inte. Faktum är att jag inte kommer ihåg vad som har hänt sedan jag sist satt här och bloggade. På riktigt. Alltså krystade ur mig ett riktigt inlägg. Jag kan typ, inte uppdatera om vad som har hänt - jag minns ju för fan inte.
Ska jag vara ärlig så har jag ibland försökt blogga men det har inte gått. Jag har inte fått ur mig något. Det har varit lite som att kommendera sin kropp att bajsa trots att den inte har varit bajsnödig. Ja minsann, det har även varit mycket att stå i: jag har jobbat som satan, och även hamnat i en kreativ härdsmälta där svackan och tvivlen på min egen existens har varit bibliskt stora... och jag har även lyckas vända därifrån och tagit mig ur helvetet. Nu är jag återigen omnipotent och tillbaka till mitt narcissistiska jag. Total lycka! Det är ju helt fantastiskt. Alla jublar. Publiken är vild.
Nej fyfan, jag förmodar jag får väl vara glad så länge kuken står. Jag nöjer mig med det. Jag begär inte mer än så av livet. De kloka och lärda säger att en stor kuk är en klen tröst i en familj med lite pengar. Det stämmer väl inte riktigt för mig - en liten kuk är en klen tröst när man är ett geni, stämmer bättre. Hurra!
Nej, jag vet inte riktigt vad fan jag ska blogga om. Jag tänker navigera lite lojt åt höger, luta mig tillbaka och slänga upp lite kort istället. Typ, på vad som har hänt på slutet. På så vis framstår detta inlägg som kanske mindre komplett värdelöst. Eller också har det väl en tvärtom-effekt. Ska vi säga så? Ja för tusan, då tittar vi på lite kort då:
En mycket bra bild! Jag är nöjd. Du kan variera genom att byta ut skinkan
mot varmrökt fisk. Glöm för satan inte bort det.
Ett av mina djävulsbarn gjorde illa fingret häromsistens. Han klämde det när han var i garaget och smed diaboliska planer. Han skrek. Jag skrek ännu högre. Jag skrek medan min fru fotade fingret. Jag skrek medan vi var på akuten. Jag skrek medan läkaren kollade på fingret. Jag skriker nu medan jag skriver detta.
Mycket bra fotat. Jag kallar bilden för "Att variera skinka med varmrökt
fisk."
Det andra djävulsbarnet gjorde illa tån häromsistens när han var i källaren och smed blasfemiska planer. Han sparkade in i en spegel. Tror väl fan det. Ingen av mina barn har ju någon spegelbild.
En kluven stortå mina damer och herrar. Mycket bra fotat. Jag skrek.
Bilden heter "Varje smördegsplatta blir en egen liten portionspaj."
Jag sitter förresten på en förjävla samlig pokaler där jag har gått segrande ur diverse tävligar som är, och var, av idrottslig karaktär. Häromsistens stod jag och tittade på mina pokaler och tänkte fota bastarderna. Nu hade jag också gjort det om det inte vore för att batteriet i kamerahelvetet var slut. Fatta, jag har alltså ett SM-guld i ångest, jag har ett EM-brons i otur och ytterligare ett SM-guld i självömkan (det tog jag våren 2003). Jag har även sålt platina i att be folk dra åt helvete. I min ungdom vann jag riksmästerskapen i onani, men den pokalen måste jag ha tappat bort när jag har flyttat. Idag är jag kandidat till Sveriges olympiska lag i grubbleri och snussår. Barockt är ordet du letar efter. Jag har även gjort en kortare karriär och tävlade ett par helger i grenen Goda Gärningar. Det sket sig fullständigt. Där blev jag återbetalningsskyldig. Gud förbannat. Jag tror inte att jag värmde upp tillräckligt. Vi skyller på det tills motsatsen är bevisad. Ska jag signera något?
Nej. Skärpning nu. Åter till korten.
Här är ett finfint kort på vad många hävdar inte existerar: Min hjärna.
Här är det kärlek. Jag och Chris gosar som bara män kan gosa.
Men oj så bra fotat. Bilden heter "Jag känner bulan."
Eddie. Djävulsbarnet som gjorde illa fingret. Här smider han någonting.
Det ser jag på hans min.
Husdemonen för fan! Vad hade du förväntat dig?
Fan vad det här går bra! Nu kommer en moshpart.
*Moshpart*
En helt vanlig söndag i mit liv. Jag sitter och dräller på motorcykeln när
Äckelhunden kommer fram och vill pinka på mig.
Jag dräller fortfarande. Titta till höger. Djävulsbarnet faller ur hängmattan.
Vilken tur att jag har snabba reflexer och hinner dit för att rädda honom.
Frugan skrattar som fan! Vi vet nog att det är min penisstorlek som
har kommit på tal.
Äckelhunden grubblar. Det hade jag också gjort om jag luktade som
honom.
Här sitter jag och bajsar på en toalett i Finland. En fantastisk upplevelse.
Det gjorde ont. Bilden heter "Att förlösa ett lokomotiv."
Nej hörrni, det här var ju faktiskt ganska värdelöst. Jag går och lägger mig istället. Eftersom det är måndag så sitter ju veckans ledord som en bit asfalt i stjärthålet på Staffan Hellstrand. Här kommer de. Håll er till dessa så kommer allt att ordna sig. De är kanske de mest kraftfulla hittills. Är ni beredda? Okej, här är de:
- Rhododendron.
- Järnek.
- Krysantemum.
- Orkidé.
- Näckros.
- Bögjävel.
- Åkerviol.
- Amaryllis.
- Löjtnantshjärta.
Vi hörs för fan.
Keep on bleeding bitches.
- Allamagoosalum
En gång för länge sedan...
Hail Satan!
Året är 1977…
Han vänder sig om och blundar hårt. Isbjörnen vill ha en kram för den är rädd. Den vill inte vara här hos Fulheten. Precis som med alla andra i världen tycker den inte om honom. Men den vill ändå ha en kram.
Och Fulheten gör som den vill.
Utanför dörren hör Fulheten hur hans pappa misshandlar hans mamma. Varje slag som den så kallade pappan ger henne får Fulheten att rycka till. Det låter hemskt.
Fulhetens mamma gråter och pappan svär åt henne.
”Jävla hora”, skriker han. ”Din skitiga jävla hora, jag ska döda dig.”
Hans mamma skriker ännu högre. ”Snälla sluta… sluta, snälla.” Men gubbjäveln slutar inte. Han är ursinnig.
När Fulheten hör hur glas åker i golvet trycker han sina händer för öronen. Vad är det som händer där ute? Han har en nattblöja på sig och kan inte hålla sig längre – han bajsar i den, Fulheten vill inte göra det för han vet att de kommer att sova länge i morgon och då får han gå med fasttorkat bajs på sig nästan hela dagen. Fast hans erfarenheter som fyraåring sträcker sig långt utöver det normala så kan han dessvärre inte ta bort skiten från sin egen kropp. Han vet inte riktigt hur man gör, och han kommer hur som helst inte att få bort allt i alla fall.
Lukten är det svåraste att få bort. Fulheten vet att när en av dessa två främlingar upptäcker det så kommer han inte bara att vara sårig och rödprickig av skiten. Han kommer även att få stryk.
Stryk för vad han får dem att genomlida med ett sånt problembarn som honom.
Han skruvar på sig, försöker få blöjan att lätta från sina skinkor men det går inte. Ju mer han rör sig desto mer klibbar det fast. Fulheten känner lukten av sin egen skit och det får honom att må illa. Han är dålig, det vet han redan. Han är ful och kommer aldrig att vara duktig. Allt han gör blir fel och lycka är en gestalt som han ännu inte har träffat. Han förtjänar ingen heller. Det har de gjort klart för honom.
Det blir tyst ute i köket och han ligger kvar och lyssnar. Det är så tyst att det gör ont i hans öron. Men nu hör han det – snyftandet från sin mamma.
”Mamma”, ropar han lågt och Fulheten vet att hon inte kan höra honom. ”Mamma”, försöker han lite högre den här gången, men han får fortfarande inget svar.
Han reser sig upp från isbjörnen och tassar fram till den stängda dörren. Fulheten trycker örat mot den och lyssnar.
Lyssnar.
Hans mamma gråter tyst där ute. Fulheten vet inte varför hon dämpar sin gråt, förmodligen för att inte grannarna ska höra henne och ringa polisen. Då kommer de. Polisen har varit här alldeles för ofta nu på slutet och det är tydligen inte bra, fast han tycker att det är skönt när de kommer och för bort mannen. Den så kallade pappan. Då blir allt så mycket lugnare.
Fulheten öppnar dörren försiktigt och det gnisslar i gångjärnen, hans nakna fötter går ut på det kalla hallgolvet. Där stannar han och lyssnar igen, bara för att vara säker på att hon verkligen är i köket, för han vill inte komma in i ett annat rum och stöta på honom. Det kan vara nog otrevligt när han är nykter och då ska vi inte tänka på vad han kan göra när han är full. Han är en mycket ond människa – ondskan personifierad.
Fulheten går ut i köket och synen som möter hans ögon kommer att hemsöka honom i all evighet. Även det som kommer att hända om en liten stund.
Köksgardinerna är nerslitna och ligger slängda över bordet och på golvet. Det är krossat glas överallt och lukten av cigaretter och sprit når honom. Det ryker från en askkopp som står på bordet. Alla köksstolar ligger omkullvälta och där, mitt på golvet, ligger hans mamma.
”Mamma”, säger Fulheten tyst och önskar att han hade sin nalle att hålla i.
Hon rycker till av sin sons röst. Fulhetens mamma. Som han nu står här och tittar på. Hon ligger på mage och har ingen tröja på sig, hon är naken på överkroppen och har sina byxor nerdragna till sina knän. Han kan se hennes trosor, det är blod på dem.
Fulheten försöker säga något men kan inte komma på vad. Han tänker febrilt.
”Var är pappa?” Är det enda han kan säga. Det enda han kan komma på för tillfället.
Hon sätter sig upp och tittar på sin son. Mascara har runnit nerför hennes kinder och hon är svullen runt sina ögon. Hon blöder från sin ena bröstvårta, eller det som en gång har varit en bröstvårta för hans pappa har bitit av den. Hon blöder från sin mun.
”Titta”, säger hon och spottar ner i sin hand. Först ser det ut som en enormt blodig spottloska, men när hon håller ut handen och när Fulheten sakta går fram och tittar i den ser han att det är två tänder.
”Ser du vad din pappa har gjort med mig? Det är ju mina förbannade tänder.” Hon läspar, har svårt för att prata. Fulheten försöker slita blicken från henne men kan inte. Han vill inte vara här.
Han vill inte leva i den här familjen.
Han vill inte leva överhuvudtaget.
”Åh, hjärtat” säger hon i ett försök att vara förälder. Hon sträcker fram sina armar och ger sken att vilja ha en kram men Fulheten backar bort från henne.
Då kommer hans pappa in i köket. Han har en röd och svart flanellskjorta på sig, blå utsvängda jeans och träskor.
Han tycks inte se sin son utan går rakt fram till Fulhetens mamma och sparkar henne i huvudet. Sparken tar i pannan och hela hennes ögonbryn spricker upp. En tunn blodstråle sprutar ut från det öppna såret och väggen färgas röd av blod. Hon tittar på Fulheten utan att säga ett ord, hon skriker inte ens. Hennes blod når fram till Fulheten och han känner att han får det i ansiktet och ner över sitt bröst. Det är varmt och rinner ner längs hans kropp och fortsätter ner i hans blöja.
Fulhetens pappa säger inget heller. Båda föräldrarna är tysta. Han är förvånad över att hans mamma inte har svimmat såsom han har sett henne göra hundratals gånger tidigare.
Hans pappa sätter sig grensle över mammans kropp och börjar slita i hennes hår. Hon gör inte ens ett försök att ta sig loss. Hon bara ligger där och väntar på att han ska bli klar. Fulheten backar ännu längre bort. Ända tills hans rygg tar i väggen bakom honom, hans ögon kan inte slita sig från scenen som utspelar sig framför honom. Det lilla han har kvar av sin själ dör. Det lilla han har kvar av sin barndom dör här och nu. Det är nu som Fulheten blir märkt för livet. Han kommer aldrig att bli densamma igen.
Det är nu, och det som komma skall, som han får det tunga korset att bära så länge han existerar.
Fulhetens pappa sliter stora tåtar av hans mammas hår. Han hör hur det knakar i hennes hårbotten när pappan sliter och river i det. Fulheten ser att det blir kala fläckar där håret en gång växte och hon blöder från huvudet. Den så kallade pappan slänger hårtussarna på golvet och fortsätter slita i hennes huvud. Det är fortfarande inte ett ljud från någon av dem.
Plötsligt slutar han, Fulheten ser att hans mammas kropp skakar på ett väldigt makabert sätt. Han undrar för sig själv varför hon gör så.
Men så ser de in i varandras ögon – hans pappa och Fulheten, och rädslan vrålar över honom. Det känns som att bli träffad av tiotusentals små glasskärvor.
Pappan är andfådd, hans händer är blodiga. Han andas tungt.
”Du” säger han och spänner ögonen i Fulheten. ”Du din lilla äckliga jävla horunge… när jag är klar med henne så ska jag…”
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Bullmark!
Hail Satan!
Här är ett öppet brev till invånarna i jävla Bullmark. Åtminstone 90 procent av dem. Jag vet att ni läser detta:
Hej Bullmarksbor!
Jag hatar er! Jag hatar er som satan! Ni är inavlade lågbegåvade fittpåsar hela högen. Jag kan omöjligen hata mer än vad jag hatar er.
Vänner! Nu känns det lite bättre. Tack för mig.
Vi hörs för fan snart. Typ.
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
