House Of Metal 2012!
Med risk att få ännu mer hatkommentarer av alldeles många av er kommer jag nu att bege mig ut bland napalm, brinnande bilar, knytnävsslag, burop och rena hatbrotten. Om ni bara visste hur mycket spott och spe jag får utstå av anonyma kommentatorer. Och detta bara för mitt sätt att skriva och uttrycka mig. Jösses, att ni hatare och posörer bara orkar.
Nåväl och hur som helst, att House Of Metal är i början på mars har väl inte undgått någon. Eller? Nej, jag tänkte väl det. Den 2-3 mars kommer denna festival att gå av stapeln i denna oerhört sagolika stad bestående av björkar, raggarsvin, sagge, posörer, studenter, hjältar, rödvinspimplande och cigarettrökande förståsigpåare, slödder, individer påtända av bensodiazepiner och en och annan blottare.
Jag läste i tidningen för ett par dagar sedan att ett "Världsband" skulle komma på besök. Spännande tänkte jag och tummade mig fram till den sida som avslöjade bandet. Det visade sig att Immortal var "Världsbandet." Trevligt som fan!
Hurra!
Immortal för fan, fatta vad stort...
Immortal?
Alltså, vilka ända in i knullet är Immortal? Borde jag ha hört dem? Seriöst, jag har missat ett världsband här. Till mitt försvar bor jag i jävla Bullmark. Needless to say: jag ligger långt efter er andra. Här i byn har Björn Skifs just släppt Det blir alltid värre framåt natten och Steve Kekana ligger på topplistan med sin hit Raising My Family. Så ni förstår kanske vad jag går igenom.
Jag har googlat runt och gjort en gedigen efterforskning om Immortal, detta mytomspunna Världsband. Att jag har missat dem är inte så lite skämmigt. Och jag är ärlig med det också. Det kanske är dumt. Egentligen borde jag bara spela med: Ja ja, Immortal ja. Hurra! De ska spela på House Of Metal. Fy fan vad jag har lyssnat mycket på dem. Ända sedan de var ett garageband. Jag har alla deras skivor. Fuckin' love 'em! Va sa'ru? Bästa låten?... Ja vafan, de har ju inte gjort en dålig låt. Jag älskar alla deras låtar. Ge dig då, sluta tjata... men inte fan vet väl jag... satan vilken huvudvärk jag har. Men alla låtar säger jag ju. Rangordna dem? Sluta då! Kolla fågeln! Jösses vad stor. Vill du se min analblekning? Schysta? Den gick snett... det bränner, röven ser ut som en krater... Sluta tjata om Immortal. Jo jag har visst hört dem. Vadå komma hem och kolla på min samling? Den är utlånad... Bästa låt? Jävlar vad du går på... Ja men det är ju låten, vad hette den nu... B-b-b-bbboomshackalacksatanschild? Typ. Vadå finns inte? På Japanpressen är den med. Jag lovar. Sscch, hörde du? Någon ropade på hjälp. Jag måste gå och bajsa... Jag nynnar på Immortal medan jag sitter på toaletten. Det gör jag alltid...
Typ så. Det kanske hade varit bättre än att jag sitter här i complete honesty (engelska, motherfuckers)... Men nu gör jag ju inte det. Vi rullar inte så på Route 666. Här är vi ärliga och älskvärda gentemot varandra.
Okej, vad jag ville komma till innan psykosen var att jag har kollat upp detta Immortal och funnit följande fakta. Rätta mig nu om jag har fel. Det är tre personer som spelar black metal: två killar och en tjej. Och de sminkar sig som satan självt hade lagt deras make-up. Följaktligen finns det inte så många bilder på dem utan smink.
Här är de. Färdigsminkade inför en spelning:
Hela Immortal chillar i självaste Belsebubs trädgård.
Paus utanför turnébussen:
Även killarna (och tjejen) i Immortal har fruktstund.
Följande foto är taget från en spelning i Pasir Gudang (Malaysia, motherfuckers). Hela scenen var byggd av typ, bambu. Immortal var förbryllade:
Att gömma sig bland buskar och bär i den norska myllan är så mycket total ondska att du fattar bara inte:
Nedan är två av bandmedlemmarna helt utan smink. Ni tror säkert att jag driver med er, men det är dagens sanning. Världsapromise. Texten talar ju sitt tydliga språk:
Ja ni ser ju själva! Osminkade. I rest my case.
Och här är den tredje och sista medlemmen:
Tredje och sista medlemmen i Immortal. Det ser ni ju själva.
Nej nog om detta. Nu är jag less på Immortal. Jag har fortfarande inte hört dem. Borde jag göra det?
Om du nu har missat de, än så länge, övriga bandsläppen (föga troligt, men jag måste ju fylla ut blogginlägget för fan) så är de:
Entombed!! Bra grejer. Sånt gillar vi.
Amaranthe! Jag måste erkänna att jag inte kan min
Amaranthe. Jag såg deras nya video och den... ja... nej...
De ska spela på House Of Metal.
Immortal då. Förstås!
Nocturnal Rites! Jag har aldrig sett Noc live. Aldrig.
Om jag gör det denna gång tänker jag slänga mina
kallingar på Owe. Minns mina ord.
Pray for Locust! Jaha, då är vi där igen. Vilka ända in i
knullet är Pray for Locust? Är det också ett Världsband
som jag har missat? Och varför spelar Henke Kjellberg
med dem? Visst är det han som har keps på sig?
Ja det var lite om detta. Hur är det annars då? UFC kanske? Husdemonen? Han flyttar till hus och mår alldeles förjävla gott. Warehouse 19 har utökat honom till ytterligare en LEGO-figur. kika på dem HÄR och HÄR. Och beställ för fan. När du ändå lättar på lädret kan du läsa och stödja detta projekt. Annars måste du och jag brottas. Och det är inte roligt att brottas med mig ska du veta. Jag har en sån otrolig armsvett. Och jag tvekar inte en sekund på att trycka ditt ansikte i min armhåla. Glöm aldrig bort det.
UFC i helgen! Alla som kissar lite i kallingarna räcker upp en hand. Fight cardet är helt galet. Cro Cop möter Roy Nelson. Det är faktiskt en av de matcher som jag mest ser fram emot. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att Nelson fullständigt krossar Cro Cop. Jag har blivit sviken många gånger i mitt liv, men ingen, absolut ingen har svikit mig som Crop Cop-jävel har gjort. En gång i tiden var det han och jag. Sedan kom han till UFC och allt gick åt helvete. Han svek mig. Vände mig ryggen. Nu gör han mig bara arg. Tillsammans skulle vi sparka oss igenom UFC. Men han hade tydligen andra planer. Den svekfulla bastarden.
Blowjob Penn vs. Nick Diaz är en match som jag inte ser fram emot speciellt mycket. Vem ska man hålla på? Jag gillar dem båda och vill inte se någon förlora. Det är en match med bara förlorare.
För övrigt hoppas jag att Kongosatan förlorar mot Mitrione. Annars lägger jag ner bloggen. Igen. Om Mitrione förlorar kommer svackan att vara monumental och lika svart som självaste Cheick Kongos cornhole. Jag accepterar inget annat än en vinst. Så är det bara.
Nej nu tänker jag gå och lägga mig i sängen och inte kunna sova tills jag ska upp i morgon. Precis som jag vill ha det. Om allt går enligt mina planer kommer jag att vakna upp med halsinfektion i morgon bitti. Håll tummarna.
Kommer ni ihåg den däringa videon jag la upp för ett tag sedan? Med tjejen som rappade? Jag tyckte att hon hade en jävligt cool röst. Jag tycker det fortfarande. Bara så ni vet. Hon får vara med i detta inlägg också. Vi avrundar med henne. Fast med en annan låt. Ja vilken bra idé. Eller hur? Jaså inte det? Det skiter jag i. Jag gör det ändå.
Jag orkar inte ens korrekturläsa det jag har skrivit. Ni får ta inlägget för vad det är. Att korrekturläsa när samhället ser ut som det gör är så otroligt mycket Falcon Crest.
Vi ses snart igen hoppas jag. Glöm inte bort att jag älskar er alla. Puss och kram nu.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Ekot av steg...
Hail Satan!
När de kommer fram till den lilla sjön står de fyra pojkarna på stranden och tittar på vattnet. För att ta sig dit har de korsat en skog som var djup och trolsk, de har smugit förbi vakter och de har fäktats mot gastar och sjörövare. Men nu är de framme. Magin är total. De tittar på varandra med breda leenden. Nu är de framme. De klarade det.
Efter en kort tystnad klär pojkarna av sig nakna och går ner i det kalla vattnet. När deras kroppar har vant sig vid kylan doppar de sig till ljudet av deras huttrande skratt. En äldre man och en kvinna går förbi dem på stranden. Paret tittar mot barnen och ler. Pojkarnas skratt tycks smitta av sig på paret. Året är 1979. På den tiden smittade skratt fortfarande.
Två timmar senare befinner sig samma grabbar på en lekplats utanför hyreshusen där de bor. Den består av en stor sandlåda, en gungbräda som har gått av på mitten, fyra gungor av slitna bildäck och en rutschkana. Det är härjat. Det är nedgånget. Om man inte passar sig kan det hända att man skär sig på en sönderslagen ölflaska som ligger nergrävd i sandlådan. Det är inte alls ovanligt. Året är 1979. På den tiden fick man räkna med det.
Föga kunde Fulheten ana att ryktet att han hade badat utan sina föräldrars tillåtelse skulle nå hans pappa före hans hemkomst. Och nu, två timmar senare, på lekplatsen utanför Fulhetens lägenhet, kommer hans pappa gående mot honom.
Och att döma av hans kroppshållning är han inte glad.
Fulheten står på asfalten bredvid lekplatsen och håller en trasig Big Jim docka i sin hand. Den saknar underkropp. Han fryser till is. Kan inte röra sig. Kan inte springa därifrån trots att varenda fiber i hans kropp säger åt honom att göra det. Vid sex års ålder har han lärt sig konsten att avgöra om hans pappa är full eller inte. Hans tomma vattniga ögon, hans hårda nypor och svängiga humör talar sitt tydliga språk. Hans pappa går fram till Fulheten och stannar framför honom. "Har du varit och badat? Trots att du vet att du inte får det."
Fulheten hinner inte svara honom. Första slaget träffar över vänstra kinden och fäller honom till marken. Han känner den salta smaken av blod i munnen och det hettar på kinden där slaget träffade. I handen håller han fortfarande Big Jim dockan. Innan han hinner resa på sig tar hans pappa tag i Fulhetens hår och rycker upp honom på fötterna. Fulheten gråter. Han grät redan när han såg sin pappa komma gående emot honom. Han visste redan vad som väntade. Året är 1979. Samma år som Sveriges regering föreslår att begreppet socialvård ska ändras till socialtjänst. Ett begrepp ändras. Innehållet är densamma.
Fulhetens pappa släpper håret på honom och slår igen. Den här gången med knuten näve. Läpparna spricker. En smak av mer blod. Han sväljer det. Fulheten faller till marken och tappar för ett kort ögonblick sitt medvetande. Det är dock inte för en lång stund, för nästa gång han tittar upp ser han sin pappa i ögonen... Gubbjäveln står böjd över honom. Han lyfts upp i luften, den här gången håller han Fulheten i överarmen. Han känner sin pappas starka nypor gräva sig in i muskeln. Han skriker av smärta. Det sprakar till och något går sönder i hans axel. En skada som han får dras med för resten av sitt liv. Den kommer för evigt att värka och gnaga. Precis som med minnet hans pappa skapar åt honom.
Fulhetens tre vänner gråter när de ser vad som händer framför deras ögon. De har trots allt föräldrar som inte slår dem. De stänger sina ytterdörrar och kommer in i en varm trygghet. De kan inte känna igen detta beteende från en vuxen man. Nu flyr de från lekplatsen. Fulheten förstår dem. Han hade gjort likadant om han var i deras situation. Men nu är han inte det. Nu är han i blickfånget framför andra barn. Framför andra vuxna...
Och inte en jävel gör något. Inte en jävel säger åt honom att sluta...
Medan han håller upp Fulheten i armen slår han med sin fria arm. Slagen träffar pojken över revbenen och i magen. Fulheten gråter högt. Han går sönder. Några slag träffar i mellangärdet och han kan inte andas. Han kippar efter luft men kroppen tycks vara totalt avskild från hans hjärna. Fortfarande i vuxen ålder när Fulheten tappar andan får han alltid flashbacks efter misshandeln den där sommarkvällen. Smärtan är inte det värsta, den går alltid över. Öppna sår läker och blåmärken tynar sakta bort. Det har han lärt sig av livet. Det värsta är skammen att bli slagen när andra ser på. Att gråta framför andra.
Hans pappa slänger honom till marken och huvudet slår i asfalten med en smäll. Ett ljudligt sprakande berättar att något spricker i hans huvud. Att något har gått sönder. Att han är allvarligt skadad. Året är 1979. Samma år som det införs förbud att aga barn i Sverige.
Hans pappa sliter upp honom i armarna och släpar Fulheten mot trapphuset. De bor på sjätte våningen i ett sjuvåningshus. Några grannar har kommit ut på balkongerna för att titta på underhållningen. "Förlåt pappa, förlåt", säger Fulheten.
Pappan svarar honom inte. Året är 1979...
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Metan, ammoniak, damm och...
Hail Satan!
... men så loggade jag in här och fick genast tarmvred. Och tarmvred förstår ni, beror på att det är stopp i tunntarm eller tjocktarm. Orsaken kan vara att tarmrörelsen har stannat av eller att det finns ett hinder som gör att det blir stopp i tarmjäveln. Jo jag tackar. Hinder som gör att det blir stopp? Vad fan är det som hindrar?
Nåväl, jag bloggar senare istället. Kanske typ, till veckan. Om jag inte får tarmvred igen. Det här icket existerande inlägget är deformerat och defekt. Jag hatar det redan. Det är höst ute, det är kallt, blåsigt, grått och i allra högsta grad bristfälligt åt alla håll och kanter. Just därför finner jag denna bloggvägran fullständig och behaglig.
Hösten är perfekt för självömkan. Jag hatar den.
Vi hörs för fan snart då.
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
