Transylvanien och annat gott!
Hail Satan!
Hur som helst, plötsligt slog det mig: jag är förmodligen raka motsatsen till en intressant människa. Det är sant! Jag tänkte så. Och tänker så fortfarande. Nu är jag inte ute efter medkänsla eller sympatier eller sådan skit. Men det finns inget intressant med mig som person. När jag pratar med polare eller kollegor på jobbet så har dessa alltid och för det mesta något fängslande eller tänkvärt att berätta. Jag har aldrig det. Typiskt. När det är större i sammanhang och i större folksamlingar sitter jag oftast tyst och iakttar de andra. För jag har inget att säga. Missta mig inte för en tangentbordskrigare, för så är det inte. Nio gånger av tio har jag helt enkelt inget vettigt att komma med. Och jag har heller inga spännande intressen som jag kan dra ur rockärmen när samtalsämnena börjar dö ut.
Det vore onekligen fränt om jag hade ett intresse. Typ, en hobby. Men vad? Jag börjar ju bli alldeles för gammal. Alltså för gammal för precis allt. Dessutom borde jag i min ålder ha gjort bort allt vad fan hobbys heter, Men vad fan finns det att göra? Jo... på min fritid brukar jag spela Wordfeud. En gång fick jag 46 poäng på ordet prostata. Jag förlorade dock omgången. Men det behöver du inte säga till någon. Ja, jag gillar även Facebook. Jag har sju vänner på min vänlista. Samtliga är från när jag gick i låg och mellanstadiet. Vi har egentligen inte pratat med varandra på 30 år. Jösses... eller Jo, jag samlar på frimärken. Vill du se? Det är endast på Hitler. 120 olika frimärken på Hitler. Värd en jävla förmögenhet. På ett frimärke äter han varmkorv, på ett annat sticker han ut huvudet ur en stridsvagn... och på ett annat har han hittat sin prostata. Bara det är värt 12 euro. Vill du ligga? Jaså inte! Nu skojar du...
Jag vet vad du tänker. Och jag erkänner, du har rätt. Hej och hallå livksris. Välkommen. Jag undrade just när du skulle kika förbi. Vil du ha kaffe? Stig på, stig på.
Det är inte heller så att jag har några skills. Jag tänker på min bloggranne Sara, som målar konstverk värdiga namnet. Något sånt kan inte jag. Visst, jag gillar att skriva, det är ungefär allt som cirkulerar i mitt huvud. Men sånt vill jag ogärna dela med mig när jag sitter öga mot öga med någon. Ibland har jag vid samtal bara kastat det ur mig. Helt relentless sådär. Det brukar inte tas emot med jubel och spänning direkt. Då är jag betydligt mer intressant som människa om jag säger typ vet du, jag brukar varva mellan portionssnus och lössnus. Japp, varannan gång. Det funkar klockrent. Jag snusar bara Ettan, tack som fan. Jo för att det är gott. Förresten, har du hittat din prostata?
Nej hörrni. Jag tänker skaffa mig en hobby. När jag har kommit på vad det är så är ni de första som får höra det. Jag lovar.
Ja då var det bestämt och bokat: i juli åker jag och en polare till Transylvanien. Men vad gör man där då? Undrar kanske dietisten med den trasiga slutarmuskeln. Ja vad fan gör man i Transylvanien? Svarar jag, jagar vampyrer förstås...
Jag och min kompis har pratat om den här resan ända sedan vi var små och betade av alla Draculafilmer som bara gick att få tag på. Nu när vi snart är 40 år gamla så är det väl ändå på tiden att vi beger oss iväg? Eller? Du håller alltså inte med? Skärp dig för fan! Vi är värd detta.
Hur som helst, anledningen till att vi åker är av en enda simpel anledning (supa?) att besöka Draculas slott. Alltså den riktiga Dracula. Vlad Tepes - Pålspetsaren. Och när vi har gjort det ska vi vandra i Karpaterna. Bland buskar och bär, bland sten och varg och bland vampyrer och björnar och oskuldsfulla kvinnor med gigantiska bröst. Helt barockt. Och hur mäktigt som helst. Vi kommer även att göra några kortare gig i Frankfurt och Wien. Men själva turnerandet kommer att vara i Transylvanien.
Naturligtvis kommer vi att sköta oss snyggt. Vi äro män av ordning och vet hur man för sig i de fina salongerna. Oroa er inte. På femte dagen under vår resa kommer vi att framföra våra paradnummer. Jag har ännu inte funderat ut vad det kommer att innebära men det kommer att bli mäktigt. Transylvanien kommer kommer att hylla oss. Statyer kommer att resas, historier kommer att berättas, åkrar plöjas och vägar kommer att asfalteras.
Där uppe står det: Castle Poenari. Vlad Tepes slott. Snart
blir det mitt.
Castle Poenari för fan! Om ni inte hörde mig förra gången.
Tänk att få uppleva det på riktigt. Helt overkligt.
Ungefär så här kommer jag att se ut under hela vår resa. Total
delirium.
Har ni förresten läst senaste Close-Up? Jens Kidman pryder ju omslaget. Bara det är värt att köpa tidningen:
För ett par helger sedan var vi ner till Stockholm och gjorde Meshuggahs kommande video "Break Those Bones Who Sinews." Det var förbannat trevligt. När man har med Meshuggah att göra blir det aldrig tråkigt. Owe håller nu på att editera videon och jag skriver på deras andra video som det är tänkt att vi ska påbörja inom kort. Hurra!
Bakom kulisserna. Owe, Kidman och jag. Observera RED-kameran.
Endats det bästa är gott nog.
Jag och Möken efter en lång inspelningsdag.
Annars har det inte hänt så mycket. Jag skriver och skriver och skriver. Mest anglicismer, det är det enda jag behärskar nu när jag har kommit upp till åren och insett att jag är en tråkig människa. Typiskt va. Ja, jag skottar snö också. Och förbannar snön. Jag är numera helt övertygad om att helvetet är vitt.
Efter att ha skottat ungefär hela Jävla Bullmark ligger allt på
tork. Mössor, vantar och Äcklehund. Mycket bra fotat förresten.
Kontrasterna är så fängslande. Jag kan titta på bilden hur länge
som helst. Fotot heter "Dubbelsidig pantalong till ljudet av
tulpan."
Nej hörrni, nu skiter jag i det här och drar mig tillbaka in i skuggorna. Klockan är alldeles för mycket. Jag orkar inte ens korrekturläsa ordbajseriet. Det får ni göra. På fem timmar ska jag hinna duscha, bajsa, plocka ut linsen ur ögat, borsta tänderna och få åtta timmars sömn. Håll tummarna för mig, med lite tur kan jag klara det.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Lycka är...
Hail Satan!
Nej...
... lycka är att skriva 3949 ord och känna att det är något som du kan representera - något som du kan stå för. Och det här är inte vilka random skitord som helst. Nej, det är ord som kommer i en perfekt följd, som sida upp och sida ner bildar en fulländad rytm. Ord som är så genialiskt placerade efter varandra att de bildar meningar som får dig att dra efter andan medan du sitter och skriver dem.
3949 ord. Dagens skörd. 20 sidor. Jag är nöjd.
I morgon är en ny vecka. Då kliver vi upp i ottan, drar snabbt iväg till jobbet och bränner ut oss. Hurra!
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Inget kommer att ordna sig!
Hail Satan!
Grabbar, kom hit ett tag. Vi måste prata. Kom, vi ska samlas i en manlig ring och snacka allvar. Nu är det så här att ni kvinnor får inte fortsätta att läsa de kommande raderna. Det här riktas enbart till oss män. Vissa med hår på påsen. Andra inte. Kvinnor är inte välkomna i detta inlägg. Respektera detta fan, om det är en kvinna som lämnar en kommentar så vet jag att ni har fuskat. Och det är taskigt. Sluta läs... NU! Precis som tidningen SOLO är skriven av kvinnor för kvinnor, är detta skrivet av en man som ska läsas av män. Just detta inlägg alltså. På precis alla andra inlägg är både kvinnor och män och harmynta välkomna.
Men just nu vill jag att ni lämnar oss män ifred. Ni kan komma tillbaka nästa vecka, då har jag kanske ett purfärskt inlägg åt er.
Okej. Nu när de har lämnat oss så kan vi prata på allvar. Känn ingen rädsla, vi kan säga precis vad fan vi vill. Ingen kvinna kommer att läsa nedanstående rader. De har ju lovat det.
Jo, nu är det så här: häromdagen satt jag och sket och läste en SOLO. Ni vet, tidningen för kvinnor, skrivna av kvinnor som läses av kvinnor. Och jag då förstås, när jag bajsar. Nu är det så att jag läste tidningen för att den helt enkelt låg där. Det var inte så att jag hade köpt den. Promise. Jag önskar att jag kunde säga att jag sket och läste en Fangoria eller Gorezone eller SRM eller Close-Up, men nu gjorde jag ju för fan inte det. Jag läste en SOLO. Nuff said! Nu när jag tänker på det kan det även ha varit en Vecko-Revyn. Jag vet inte... det var en sån tidning i alla fall. Ni fattar.
Artikeln som fick mig att börja fundera på kanske livets största fråga, eller gåta, handlade om one night stands. Jag tror till och med att rubriken löd något i stil med One night stands vi minns, eller Fantastiska one night stands. Det kan till och med ha varit Knullen vi aldrig glömmer. Jag kommer inte riktigt ihåg. Skitsamma. Jag for både fysiskt och psykist illa av att läsa det.
Nåväl, upplägget på artikeln var så att SOLO's läsare fick skriva in och berätta om dessa one night stands. Och hur det hade gått till och hur jävla bra det var. Detta fick mig att chockartat dra efter andan. Det kan till och med ha varit så att jag i min iver glömde bort att torka mig. Det skulle förklara klådan jag hade i arselet efteråt (kom igen nu, det finns inga kvinnor här. Vi kan säga precis vad vi vill. Allt stannar mellan oss.)
Det var här min hjärna började spraka till. För kanske första gången i år fick jag ett livstecken från den. Hjärnan alltså. Jag förstår att ni tänker på att det lätet kom från mitt rövhål, men det jorde det inte. Nu började jag fundera... ni vet när ni har träffat någon ny tjej, eller bara hänger runt med din gamla, det spelar faktiskt ingen roll, förr eller senare kommer alltid frågan om tidigare sexpartners upp. Och mitt i en mening så levererar hon ett namn på en snubbe som du känner på avstånd - till utseende - en jävla strandraggare, PANG, det sitter som en hammare i pannan, du frågar "men vad fan i helvetets jävla kuk?" Hon ler i mjugg och säger att det bara var ett one night stand... inget seriöst...
Ett par dagar senare är ni på Donken och käkar, en snubbe går förbi och morsar dominant på henne. Hon hälsar blygt och tafatt tillbaka. Du tittar upp från din burgare. Snubben sitter på enormt höga hästar. Han ser ut at vara 40 år gammal, och förmodligen har han alltid sett ut så. Mansbögen sneglar ner på dig och blinkar med ena ögat. Som om ni hade en tyst överenskommelse. Vem var det där? Undrar du när han galopperat vidare mot nya framstjärtar att erövra. Hon tittar dig över axeln och får någon drömskt i blicken, sedan suckar hon och ryser till av välbehag. Nej, ingen speciell säger hon, bara någon jag kände förut... en kortare stund. Sedan tittar hon på dig, studerar dig ingående, hennes blick hårdnar, läpparna blir till tunna streck och hennes ögon återgår till de där tomma hajögonen du så ofta möter. Ja minsann, hon på minner lite om socialkärringen som du fick gå på samtal till när du var 16 år gammal. Ska vi hyra en film då? Fräser hon fram...
Känner ni igen er? Kom igen nu, jag vet att ni gör det. Just därför ställer jag nu frågan till er, mina bästa manshoror till kompisar vilka är dessa män som tycks driva runt i klasar och lämna lyckliga-one-night-stands-kvinnor efter sig? Jag menar, hur bär de sig åt? Dessa sexgudar till karlar? Jag vill veta vilka de är? Var bor dom? Tillsammans i kollektiv? Alla samlade i en enda stor lägenhet och med "Ingen reklam tack" på brevinkastet. Jobbar dom ihop? På samma företag? Har dom hemliga koder till varandra? Hur ser deras liv ut efter att de stänger dörren till en kvinna som de har levererat multipla orgasmer till en hel natt? Åker de och handlar smör och två liter mjölk, för att sedan dra hem och baka scones? Jag har inget emot om en kvinna vill pippa runt, det är inte det mitt resonemang handlar om, jag är mer nyfiken på dessa män som, om man nu ska tro SOLO's läsare, är riktiga praktexemplar i sängen.
Och...
En skrämmande tanke...
Tillhör ni den kategorin?
Nu när inga kvinnor läser detta så kan jag lugnt erkänna att jag definitivt inte gör det. Hade SOLO haft en artikel som löd något i stil med Katastrofknullen vi aldrig glömmer", så hade nog jag funnits i den kategorin. Det hade sett ut typ, så här:
Majken Thorsson
(42 år gammal, hemvärnsman och butiksbiträde/Skövde)
Jag kommer nog aldrig att glömma den där hemska kvällen. Jag var 18 år och hade just flyttat hemifrån. Vi hade haft tjejkväll och lite senare hamnade jag och mina kompisar på disco. Det var där jag träffade honom. En kille från norrland som var lika gammal som jag. Vi började prata och allt kändes så... rätt. Romantisk som jag var (och kanske lite för full) så inbillade jag mig att det här var Killen med stort "K". Det ena ledde till det andra så vi bestämde oss att gå hem till mig för att fortsätta kvällen där. Jag borde ha misstänkt att det var något allvarligt fel på honom när han frågade om jag bodde granne med något raggarsvin. Eller om jag kände något raggarsvin överhuvudtaget. Vad är det för dum fråga?
När vi kom hem till mig så hamnade vi snabbt i sovrummet. Jag tog av honom byxorna och han fumlade med att knäppa upp min BH... och fumlade... och fumlade... och fumlade. Helt plötsligt så reste sig idioten upp, han hoppade ner från sängen, rusade över sovrumsgolvet och snöt sig i min gardin. Sedan krafsade han ihop sina kläder och rusade mot dörren. Jag började gå mot hallen och hörde hur han ropade "Hail Satan", sedan försvann han ut i natten. Det sista jag hörde var hur hans hysteriska skratt ekade i hela trapphuset. Efter det höll jag nästan på att bli vräkt. Efter den händelsen blev jag lesbisk. Jag skojar inte.
Ja. Ungefär så hade det sett ut med en annan artikel. Inte så mycket presitge och stolthet i den.
Men hörrni, visste ni om att MMA-fightern Dan Hardy gillar Meshuggah? Till sidan Metal-Army skriver han om soundtracket till sin träningsdag
"To keep the mood stable in the car, I have a bit of River Runs Red by Life of Agony. It’s aggressive enough to keep my mind on my opponent, but not too crazy where I start ramming other cars. If you ever see me in the car on the way to the gym with a weird look on my face, I’m probably just trying to sing “maybe I’m just a bad seed…” as low as Keith Caputo. Once I’m at the gym and I’m starting to warm up, I have Chaosphere by the mighty Meshuggah, hammering through my headphones. I find it generates a real calm and calculated mindset, probably because its such technical music. It keeps me wound up but focused at the same time, which is great for sparring sessions."
Läs hela inlägget här.
Nu när vi ändå är inne på musik så glömmer ni väl inte bort att stödja ert favorit dödsband Torture Division (men klicka på länken då för fan) Nysläppet går under det genialiska namnet "Satan, sprit och våld."
Hurra! Jag stal bilden från Demonias blogg. För sån är jag.
Eftersom hon är kvinna så har inte hon läst det här inlägget,
just därför kunda jag stjäla den. Jag är ett geni.
Men fan, jag hade faktiskt tänkt hålla det här inlägget kort... Och det gick ju sådär. Jag ska skärpa mig. Världsapromise.
Nu ska jag gå och sova. Jag är trött på det här inlägget, trött på bloggen, trött på den här rinnande snusen. Förhoppningsvis drömmer jag om Lucifer, svavel, cyanid, fotsvamp och brustna drömmar. Jag längtar.
Kram på er alla. Och var snälla mot varandra.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
