Men vad är det för fel?
Det är något allvarligt fel här! När jag ska ladda upp en bild ploppar det helt sonika upp ett felmeddelande. Just det, du läste rätt din jävel. Ploppade. Jag skrev ploppade och jag skäms inte ens. Det är så typiskt torsdag när sånt händer. Här sitter jag och ska ivrigt ladda upp bilder som skulle vända upp och ner på hela din existens och det skiter sig fullständigt. Det finns ingen rättvisa.
Så vad ska vi göra nu då? Ett blogginlägg utan bilder är lite som en övergiven kuk vid en orgie. Nu är jag upprörd och irriterad och skiter i det här. Jag tänker gå och duscha, borsta tänderna, lägga in en snus, läsa, titta om min fru har somnat och smygfisa under täcket... men bara om hon har somnat. Annars blir det lite taskig stämning. Ja jag vet, jag är en gris.
Det var allt för denna gång.
Vi hörs för fan snart era lyllosar!
Nej.
Jo.
Nej.
Har du sett det här? Det är så mycket outlaw att jag bara kunde läsa artikeln i ytterst små portioner. Informationen är för påtaglig och otäck. För det är precis så här vi rullar i de norra delarna av Sverige. Beware bitches:
http://www.vk.se/621296/polisjakt-i-40-knyck
Ja vad finns det att säga? Livet är hårt här uppe. Jag darrar. Ni är alltid välkomna till norrland men var för helvete försiktiga. När du sitter på veranden i din hammock kanske en bil segar sig förbi i 40 knyck och tätt efter denne följer en polisbil i 35 knyck med påslagna sirener.
Nej nu skiter jag i det här. Att jag inte kan lägga upp bilder förstör hela förbannade inlägget. Inte för att jag hade något vettigt att skriva eller visa men ändå. Du missar väl inte UFC i helgen?
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
I bid y'all a good evening!
Hur är läget kamrater och fucktards? Hoppas att allt är bra med er alla. Men sluta då för fan... jag är faktiskt inte ironisk. Jag menar det, jag önskar er allt gott. Ge dig, varför får inte jag försöka vara trevlig någon gång? Det kan ju vara spännande med en annan approach för omväxlingens skull. Jag vet dock inte om jag tycker om den här trevliga sidan. Jag tror inte det.
Så hur är läget med mig då? Jo, tackar som frågar, det är helt okej. Nu ska nu få höra på självaste fan vad jag har gjort idag: nej jag har inte spridit ett enda "dra åt helvete" omkring mig. Jag har inte heller gjort mig ovän med någon. Inte än i alla fall. Det jag har pysslat med idag äro följande jag har damtorkat hela huset! Japp. Ni förstår, ibland måsta man stanna upp mitt i allt hån och smäderier och spott och spe och profanerande för att damtorka. Och det är precis vad jag har gjort. Det känns förjävla bra, nu kan jag återgå till mitt normala jag igen era lyllosar.
I torsdags var en era av smärta över. Alltså samma dag som jag vräkte i mig åtskilliga kilon Läkerol och blev dålig i magen och fick gaser som brände som napalm. Jag tror jag skrev om det i föregående inlägg. Det var nämligen så att i tisdags skadade jag ryggen så till den milda grad att jag var tvungen att uppsöka en naprapat. Vilket jag alltså då gjorde i torsdags.
En halvtimme med denne led och kotbändare kostade mig exakt 520 kr. Det är typ en halv månadslön. Och prova att ligga på en brits med en bubblande och fräsande ändtarm medan en karl hänger med all sin tyngd över din rygg. Rekommenderas varmt ifall du är nyfiken på var din gräns går. Det var tortyr.
Nåväl, begynnelsen till detta helvete var alltså i tisdags. Jag befann mig på gymmet och gjorde benböj. Ni vet, när man har skivstången på axlarna och gör djupa benböj. Typ, så här fast ändå absolut inte:
Han hade även en minst lika högljudd polare med sig. Nu var inte han lika stor som sin Conan-liknande vän, men han kompenserade det hela med att PRATAHÖGTOCHLÄNGEOCHFORTSÅATTALLAHÖRFÖRJAGÄRSÅJÄVLABALL!!
Nu är inte jag någon speciellt social och välhängd ung man. Jag håller mig på min kant och sköter mitt. Vare sig jag är på gymmet eller någon annastans. Vilket jag nu också gjorde. Jag hade skivstång och vikter över axlarna och gjorde mina förbannade benböj. Svetten sprutade och jag började bli mer och mer trött.
När jag sedan hängde av mig skivstången för att vila en stund innan nästa varv, tittade jag upp i spegeln och fick syn på muskelaset på andra sidan lokalen. Vi fick ögonkontakt med varandra...
... och han blängde surt på mig.
På mig?
Varför? Jag är 1.76 lång och väger i skrivande stund 74 kg. Jag är således hälften så lång och väger cirka hälften så mycket som honom.
Ok, så jag vilade, pustade ut, andades in, koncentrerade mig för nästa runda. Jag tittade i spegeln och... fick ögonkontakt med bastarden igen. Han bara stod där och glodde och blängde, kan det vara en arg bloggläsare? Tänkte jag, jag vet ju att ni finns i alla former och skepnader, men just den här liraren tror jag inte var läskunnig.
Nu vet jag att den vakne bloggläseran förstår precis vad det här muskelmonstret stod och funderade på: han övervägde vilka för och nackdelar det fanns om han våldtog mig. Naturligtvis är det så, tänker ni.
Jag som var där måste dessvärre lägga in mitt veto här. Till viss del har ni rätt, men jag misstänker att han tänkte bögmörda mig. Mitt i gymmet bara. Jag skulle bli den första 38-åring som blivit bögmördad i ett gym. Det vore väl ett snyggt sätt att avsluta sin karriär? Så jävla typiskt. Den enda fördelen med att bli bögmördad är att alla skulle älska mig när jag väl var död och begraven. Tidningarna skulle skriva spaltmetrar om "Den bögmördade 38-åringen." Som vanligt när ett skithål har dött så finns det inte ett enda ont ord att säga om personen. Det skulle vara likadant för mig.
Från Aftonbladet:
38-åringens fru: Han var en fröjd att leva med! Varenda dag var som ett äventyr i liv och lusta. Han var inte alls jobbig på något sätt. Nej jag tror inte att han hade någon diagnos. Han var fullt frisk och normal på alla sätt och vis.
38-åringens barn: Pappa sjöng alltid för oss innan vi skulle somna. Långa visor om trollkarlar, drakar, vokaler och volanger och transfetter. Han var världens bästa pappa.
38-åringens mamma: Min son var alltid så snäll och trevlig när vi sms:ade till varandra. Han fick mig att skratta. Jag var så stolt över honom. Vi hade jättebra kontakt med varandra under hela hans uppväxt och resten av hans vuxna liv.
38-åringens syster (Anette): Jag kan inte förstå att han blev bögmördad. Han var så snäll... han skällde aldrig på mig de en miljon gångerna som han hjälpte mig att flytta. Han bar alla mina möbler och var glad hela tiden.
38-åringens syster (Susanne): Precis som han lovade när jag och min man flyttade upp från Göteborg till Umeå så höll vi daglig kontakt med varandra. Han var verkligen någon man kunde lita på.
38-åringens bror (Tommy The Gun): Jag och min numera bögmördade bror hade en väldigt fin kontakt med varandra. Han betydde allt för mig och vi pratade dagligen. Jag skulle ta en kula för honom. Finns det mer kaffe förresten?
38-åringens Syskonbarn: Han var den bäste morbror/farbror man kunde ha. Han glömde aldrig bort en enda födelsedag.
38-åringens vänner: Han var aldrig arg eller bitter på något. Han älskade allt och alla och hade alltid ett vänligt ord över till någon som behövde det. Av oss i kompisgänget var han den som var snällast.
Möken - House Of Metal: 38-åringen hatade aldrig någon. Han var så full av kärlek att jag inte riktigt kan beskriva honom utan att sprida blomblad omkring mig. Han fick alltid friplåtar till House Of Metal. Vi hade faktiskt långt gångna planer på att PG (38-åringens namn, reds anm) skulle headlina nästa års festival. Hoppas att förövaren åker fast.
38-åringens föredetta flickvänner: Ånej, ånej! Bögmördad? Han var den bästa pojkvännen man bara kunde ha. Och bra i sängen var han också. Välhängd och uthållig. För tidig utlösning fanns inte i hans vokabulär. Vi sörjer honom för alltid. En stor älskare har gått ur tiden.
Immortal: Er han død? Endelig! La oss feire som faen.
Kronofogden: Vi älskade denne unge man som visste hur man levde livet fullt ut.
Owe Lingvall, Head honcho - DreamDay Media: Jag hade ynnesten att arbeta med 38-åringen under cirka ett år. Inte en enda gång var jag förbannad på honom eller önskade honom död. Tillsammans var vi som piss och vinäger. Succé med andra ord. Han svarade alltid i telefonen när jag ringde till honom - och jag svarade alltid när han ringde till mig. Hans bästa sida var inte de texter och idéer som han levererade till mig - hans bästa sida var att köra bil i Stockholm. Ty det gjorde han som en Gud!
38-åringens arbetskollegor: Han var alltid så social och trevlig. Det var aldrig så att han gick runt och surade och var otrevlig. Han ville alltid komma på varenda after work som vi ordnade och han höll alltid låda och tjoade och tjimmade. Dessutom besatt han en väldig kunskap inom sitt arbetsområde. Vi älskade honom precis som han var.
Ja, typ så skulle det skrivas och pratas om mig. Ni fattar vad jag menar.
Men hur uppkom skadan i min rygg då, kanske ni undrar? Jo så här, jag är en tämligen högintelligent ung man. Och vad jag räknade ut när jag stod där vid skivstången, var att det enda sättet att undkomma en förmodad bögmördning var att lyfta så pass mycket att det skrämde muskelmonstret. Jag menar, vem bögmördar någon som lyfter typ, 400 kg i benböj? Nej precis, I rest my case.
Och det var precis vad jag gjorde. Nu kanske jag inte lyfte 400 kg direkt, men ändå. Om du tänker dig jävligt mycket, så lyfte jag lite mer än så. Och det är fan inte lite.
Jag lastade på vikt efter vikt efter vikt efter viktjävel. Ibland sneglade jag upp på äckelanabolamonstret. Han tittade fortfarande på mig. Hans kompis kom och ställde sig bredvid honom och jag såg att han sa något åt sin polare och nickade åt mitt håll.
Ok, när jag hade lastat kanske alla vikter som fanns på hela gymmet på skivstångshelvetet, ställde jag mig under den, kände stången mot min nacke och axlar och... GGGHHHHNNNNNGGGG, sakta lyfte jag av hela skiten från hållaren. Högröd i ansiktet och med skivstångens hela tyngd mot min kropp backade, eller fan, vem försöker jag lura, vacklade jag ett par steg bakåt. Jag böjde på benen, vecklade ihop min kropp och ggghhhhhnnnggghhhh, sakta sträckte jag på mina ben och vecklade upp mig igen. Här kände jag att förmodligen skulle jag inte orka en till repetition, men var fan beredd på att ge det ett försök.
Det borde jag inte ha gjort.
Än en gång, jag böjde på mina ben och på väg upp sneglade jag i spegeln och fick ögonkontakt med Satan självt som stod bakom mig. Här tappade jag koncentrationen och böjde min rygg lite på sidan, då; snäpp!! Någonting, en sena eller ett ligament eller whaterver the fuck, på vänster sida av min ryggrad gick sönder, en våg av smärta spred sig över min rygg och fortsatte över mitt bakhuvud och stannade mitt i min i panna. Samtidigt som det hände blev jag rädd att jag skulle tappa min tarmfumktion, pppfffftttt hörde jag hur jag fes (det var bara jag som hörde det, jag lovar) och jag såg för mitt inre öga hur en bajsros slog ut på tyget i mina träningsbrallor... nej det hände inte, men jag kunde ju ha skitit ner mig.
Hur som helst, det här inlägget har skenat iväg bortom alla rimliga proportioner. För att göra en lång historia kort, jag hängde tillbaka skivstången, lommade skamset till omklädningsrummet där jag duschade och bytte om och gick hem. Vad jag egentligen skulle kunna skriva om jag inte fullkomligt älskade ljudet av min egen röst är: Jag skadade ryggen i tisdags. Jo det är säkert, jag var på gymmet och lyfte lite fel. Ett par dagar senare fick jag gå till naprapaten. Det var skitbilligt och tog bara en halvtimme. För bara 520 spänn fixade han till mig. Whoop whooop, high five bitches!
Nej hörrni, jag blev så sjukt less på detta inlägg att jag helt sonika bara avslutar det rakt av. Här är kvällens låt. Jag bjussar er på Krux. Nu gillar ni det här era jävlar:
Men så sjukt snygg en karl! Jag
ser nöjd ut när jag blickar ut
över pöbeln som finns på
stranden.
Här kommer de ovärderliga ledorden som ni alla har väntat på:
- Solsken.
- Grillat.
- Stjärtvärk.
- Enzym.
- Kåda.
- Puls.
- Skrikspya.
- Åderbrock.
- Fjäril.
- Utelåst.
Fantastiska ledord. Bevara dom väl och berätta inte för någon vem som gav dem till er.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Dogtooth!
Hail Satan!
Tänk er följande: en bandspelare, ett finger trycker på play, vi ser hur kasettbandet börjar snurra och vi hör en röst som säger Dagens nya ord är... sjö, huvudväg, bilresa och gevär. "Sjö" är en läderstol med armstöd som den i vardagsrummet. Exempel: stå inte upp, sätt dig i sjön och prata lite. "Huvudväg" är en stark vind. "Bilresa" är ett slitstarkt material som används till golv. Exempel: Ljuskronan föll i golvet, men den tog ingen skada, för den var gjord av 100% bilresa. Gevär. "Gevär" är en vacker vit fågel. Samlade runt bandspelaren står tre personer som är i 20-25 årsåldern. Typ. Två tjejer och en kille. Syskon.
Så börjar Dogtooth. Redan där slutar jag gräva i ostbågspåsen och sitter tyst och fascinerad med gapande mun filmen igenom. Det var länge sedan jag blev så totalt överkörd av en film... nu när jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin har blivit det. Möjligtvis när jag som trettonåring såg South Pacific, eller strax efter den Sorry Doc. Men det är helt andra filmer förstår ni. En helt annan genre. Det ska vi inte prata om nu.
Nåväl, vad handlar Dogtooth om då? Jo, nu ska ni få höra på fan. Jag stjäl lite text från filmens baksida. Bara för att jag är så förbannade lat och dessutom har för tillfället inte så lite ont i magen. Idag har jag blivit smärtsamt medveten om att jag inte bör vråka i mig två paket Läkerol rakt upp och ner. Magen sväller upp och fisarna blir långa och brännheta och luktar raggarsvin ungefär tjugo minuter efter att de har kommit ut i den friska luften. Helt jävla barockt!
Men okej då för fan, nu jag ska fatta mig kort innan jag svamlar bort mig totalt. Handlingen var vi på. Här kommer den:
"I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps."
Genialiskt, eller hur? Det här är förmodligen en av de bästa filmer jag har sett i hela mitt liv. Nu är jag inte riktigt säker på om det är en komedi eller inte. Jag hoppas verkligen det för emellanåt skrattade jag så mycket att jag fruktade att knäcka ett par tre revben. Om det inte är en komedi bör ni genast glömma detta inlägg. Då förnekar jag allt. Det här är ju en drama/tragedi för fan och absolut inget att skratta åt!
Här är trailern:
Se den! Rekommenderas som satan.
Nej hörrni, jag har inte tid med det här längre. Nu måste jag verkligen gå och skita.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches.
- Allamagoosalum
Valborg - UPDATE!
Hail Satan!
Nej, jag tänkte väl det.
För er som inte redan vet så håller man på att spela in en remake på 80-talsrullen RoboCop här i Sverige. Jag vet inte riktigt var de håller till, men jag läste att det var någonstans i närheten av Stockholm. Skitsamma, här är i alla fall första bilden från filmen. Jag tycker den ser riktigt lovande ut:
Ranelid goes RoboCop. RoboLid. Han är ytterst tveksam till manuset
men har bestämt sig för att agera som om hans liv hängde på det.
Nej fan förlåt. Så otroligt dåligt... men jag kunde inte hålla mig.
Nu tänker jag dra åt helvete en stund.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding, bitches
- Allamagoosalum
UPDATE
Idag skrev jag ett gästinlägg till min gode vän herr Myrkheimrs blogg. Klicka HÄR om du vill läsa ett lite längre inlägg. Där finns även de ohyggligt viktiga ledorden.
Nu då...
... vi hörs för fan!
Keep on bleeding, bitches
- Allamagoosalum
Bu!...
Hail Satan!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja eller vad jag ska skriva om... Du får helt enkelt se det här som ett uppvärmningsinlägg tills vidare. Okej!
Förutom att min vän dog förra månaden är anledningen till min frånvaro följande:
Mycket bra fotat kamrater! Första utkastet till bokan är klar.
Som du redan har förstått heter fotot "En solstråle av vallmo
och rinnande mascara."
Nej förresten, nu ljuger jag. Det är inte bara total galenskap och vansinne i romanen. Det är faktiskt en snäll historia. Om kärlek och brustna hjärtan. Typ... men vänta nu för fan. Hör jag spridda burop och någon enstaka applåd i lokalen? Ja minsann. Lugn, låt mig förklara nu.
Tänk så här: ta en fläskfilé bestående av enbart kärlek. Alltså 650 gram kärlek. Inte kött. Ungefär som en ljusröd, köttfärgad kabbe av passion och romans.
Okej, nu har du alltså din kärleksfilé framför dig. Då ska du under tolv hela dagar marinera den i ångest, vrede, fylla, hat, förvirring, sex, slagsmål, rädsla, vånda, musik och film. Ej att förglömma de viktigaste ingredienserna av dem alla: glädje och humor.
Där har du boken. Så jävla bra! Alla som kommer att köpa den räcker upp en hand. Så många? Jag älskar er. Glöm inte bort det.
Faktum är att hela handlingen finns i första sången, vers 1-9 i Den Gudomliga Komedin:
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.
Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.
Den ödslig var som tomheten, som döden -
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.
Här är dagens låt. Skruva upp ljudet, det är faktiskt hemtrevligt skit:
Jag förmodar att ungefär tjugo minuter senare, efter att jag hade gått hemifrån, tyckte Djävulsbarnen att det var en ännu bättre idé att lämna hemmet utan att plocka bort frukosten efter sig.
En mycket mätt och belåten Äckelhund. Han har aldrig varit mer
nöjd än i detta ögonblick. Bra fotat förresten. Bilden heter
naturligtvis "Att förvällas till angelägenhet."
Nu vet jag inte hur ni har klarat er utan veckans ledord och jag ber så mycket om ursäkt för detta. Bloggen kommer att uppdateres betydligt mer frekvent framöver. Det lovar jag.
Veckans ledord kom till mig natten till idag. I mina drömmar. Det var magi. De fick mig att gråta och jag kissade lite i sängen. Orden är mycket kraftfulla och kommer att rädda er ur många prekära situationer under denna helg. Håll i er nu kamrater, det kanske kommer som en stor chock för de flesta av er. Här är de:
- Alarmerande.
- Kvissla.
- Dignitet.
- Tranbär.
- Kofta.
- Olla.
- Fräsande.
- Gaspedal.
- Ackusativ.
- Svulstig.
Det var allt för denna gång. Nu ska jag lägga mig i soffan och kika på film. Ha en fantastiskt bra helg på er.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Så!
Bra inlägg det här? Skulle inte tro det.
Nu har jag inte tid med er längre. Vi peppar till teasern så länge:
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches.
- Allamagoosalum
Requiescat In Pace
Igår dog en god vän till mig. Han var inte sjuk eller så. Vad jag vet så gick han och la sig på kvällen och vaknade aldrig mer upp. Det är ungefär allt jag vet just nu. När jag pratade med honom i måndags så var han glad och lycklig och såg fram emot en resa som han skulle göra den 4:e april. Igår morse skickade jag ett sms till honom men fick aldrig något svar, och nu förstår jag varför. Då var han redan död.
Han blev hämtad från livet alldeles för fort...
Just nu kämpar jag med att förstå. Jag går runt och förväntar mig att någon ska ringa och säga Hej, vet du, det har skett ett misstag, han lever, han sitter i sin studio och är förbannad på hela jorden. Precis som han var för en vecka sedan...
Jag försöker vara glad för den tid som han var min vän. För den tid som vi kände varandra... fy fan vad det är svårt att skriva detta inlägg... jag har så mycket att säga men allt bara låser sig. Sorgen är total.
Jag kommer tillbaka till bloggen när jag har återhämtat mig.
Den här är till min vän. Han är förevigt saknad:
Var rädda om varandra.
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
En helt vanlig rubrikjävel!
Hail Satan!
Så nu sitter jag här utan något vettigt att säga eller berätta. Jag vet inte ens om jag kommer att publicera det här inlägget. Vi får se var det landar. Förmodligen med näsryggen i gruset och med uppskrapade handflator och knän. Mitt liv i ett nötskal - sikta mot månen och landa med pannan i asfalten. Nu bloggar jag bara helt och hållet på gehör. Jag skiter faktiskt i vilket.
Utanför mitt fönster blåser det så hårt att det knakar i husets alla vrår. Jag hoppas att det beror på blåsten. Annars har jag problem med spöken. För en liten stund sedan tände jag en brasa i kaminen, och trots att jag sitter i ett annat rum och skriver detta så kan jag ibland höra hur veden sprätter glöd mot kaminglaset och protesterar högljutt. Det är faktiskt inte så dumt.
Rummet som jag befinner mig i är min skrivarhåla. Mitt pojkrum. Här har jag min filmsamling, mina böcker, UFC-gubbsen, en liten Octagon och en fullstor gravsten. Det är allt. Ja, och datorn förstås. Och ett skrivbord. Vad annars? På skrivbordet, till höger om mig står, eller ligger Linda Blair, eller rättare sagt: hon ligger i en säng och ser galen ut. Det är en Knockerhead från Exorcisten. När jag hamrar på tangenterna skakar hon okontrollerat på sitt huvud och tittar på mig med sina vidriga ögon. Det är jag tacksam för. Det är den där blicken som får mig att skriva. Jag förväntar mig att hon i vilken sekund som helst ska snurra sitt huvud 360 grader. Då skiter jag rakt ner i pyjamasbyxorna. Jag lovar.
Vänta så ska ni få se hur hon ser ut. Jag ska fota henne, bara så ni vet vem som ligger och ler mot mig:
"The Power of Christ compels you!" Förmodligen en av världens
bästa filmer. Äckellinda tvingar mig till att skriva.
Ja det var lite om det.
Nedanför mina fötter ligger Äckelhunden och snarkar helt ansvarlöst. Han låg redan här inne när jag klev upp för en liten stund sedan. När jag kom in i rummet tittade han upp på mig, svansen dunkade ett par gånger i golvet innan han bestämde sig för att återvända till sina drömmar, som uppenbarligen var betydligt mer intressanta och spännande än vad jag är. Typiskt Äckelhunden.
Men du, muchacho, eller muchacha om du har stjärt hela vägen, ska vi åka på en resa bara du och jag? Vad tror du om det? Vi har ju ändå inget bättre för oss just nu. Jag kan inte sova, du kanske sitter på jobbet och är uttråkad, eller är arbetslös, eller sjukskriven eller galopperande homosexuell, för mig spelar det ingen roll. Det viktiga är att vi hittar på något. Jag kan ju inte bara sitta här och rapa ur mig skit bara för att jag lider av mardrömmar och insomi. Eller hur.
Kommer du ihåg Kukenkuken? Den gången han gick upp mot sitt hus? Nu orkar jag inte beskriva huset igen, jag kan inte riktigt komma ihåg hur det såg ut. Inlägget hittar du i alla fall här. Kika in där om du behöver en uppdatering.
Okej kompis. Det är ingen fara. Ta min hand så navigerar vi iväg. Allt kommer att bli bra. Det lovar jag dig.
Då åker vi!
Vi befinner oss utomhus och går uppför trappan som ska leda oss in i huset. På vår högra sida är altanen. Där står det ett gammalt träbord och fyra stolar. På bordet står det en vissen blomma i en kantstött, mörkblå vas, och en gammal barrlös julgran ligger slängd under bordet. Som om det har gjorts ett tappert försök att gömma den utifall att det skulle komma gäster, men både du och jag vet att hit kommer det inte några gäster. Folk håller sig borta från detta ställe.
Försiktigt öppnar vi dörren. Det knakar lite i de gamla gångjärnen som håller den uppe, men förutom det så är det knäpptyst. Det knakar lite var som helst i detta hus så det är inget ovanligt. Du behöver inte vara rädd för att något, eller någon, ska komma rusande emot dig.
Känn lugnet.
Ingen hörde oss.
Lika försiktigt som vi öppnar dörren stänger vi den bakom oss när vi kliver in i huset.
Nu står vi här och ser du, visst hade jag rätt? Du har en trappa på din vänstra sida som leder upp till övervåningen. Det är en röd heltäckningsmatta som döljer samtliga trappsteg. Trappräcket består av körsbär, alltså träslaget, pucko, och det är vackert snidat. Längst upp i trappan kan du skymta ett fönster. Det är litet och täcks till hälften av ett spindelnät. En död sälunge hänger i spindelnätet. Detta förvånar dig.
På vår högra sida är det en kal mörkgrå vägg. Ett par meter in har du en dörröppning på höger sida. Går vi dit kommer vi till köket. Det är ett stort kök, det lovar jag dig. Omodernt men stort. Lite som alla vi som hänger på denna blogg.
En annan sak som jag vill påpeka, som du kanske inte har tänkt på: ser du vad rent det är härinne? Man skulle kunna tro, att döma av husets utsida, att det skulle vara rena rama kvarten här. Men det är det inte. Här kan man äta direkt från golvet utan att dra på sig några allvarligare sjukdomar. Döm inte (Äckel)hunden efter håren. Eller som min Käre Far alltid sa till mig ”skjut inte ankor om du sitter i bilen. Skål på dig, pojkjävel!”
Hör du vad tyst det är? Det bor faktiskt två människor här. Fast det viste du ju redan. Kukenkuken och hans mor, de är hemma men jag har faktiskt ingen aning om vad de gör just nu.
Vi kanske ska ta och…
Det spolar från kranen i köket. Vi tittar på varandra och du ser lite skrämd ut. Men det är ingen fara.
”Men det är ju för helvete någon i köket”, viskar du.
”Jag vet, jag hörde det också”, viskar jag tillbaka. ”Kom vi går dit.”
Först tvekar du men jag håller fortfarande i din hand, motvilligt drar jag dig framåt, mot köket, mot den personen vi snart ska få träffa.
”Det är ingen fara”, säger jag ”ingen kan inte se dig. Förutom jag.”
Vi smyger fram till dörröppningen och kikar försiktigt in i köket.
Kukenkuken står vid diskbänken. Han har ryggen mot oss och du ser att hans bakåtkammade svarta hår. Han är bredaxlad och har jeans och en vit T-shirt på sig.
Pierre-Håkan, aka, Kukenkuken, raggarsvin in i märgen, med ett hjärta som pumpade cyanid rakt ut i hans kropp, tuffaste killen sedan James Dean självt vandrade på moderjord, torkade diskbänken med omsorg. Under de senaste två dagarna hade det hade varit en pomadafläck på den och det hade retat honom så till den milda graden att han hade haft svårt att sova på nätterna. På grund av detta hade hans never ending quest att hitta sin prostata blivit uppskjuten på obestämd framtid. Men nu, natten till idag: Kukenkuken hade bestämt sig för att ta bort den, fläckjäveln alltså, inte prostatan, kosta vad det kosta ville men bort skulle den. För sån var han: inget snack – bara action. Istället för att reagera skulle man agera. Eller var det tvärtom? Kukenkuken minns inte. Kanske var det onanera? Istället för att reagera – onanera. Ja, så var det nog.
På tal om onanera. Nu var det ett tag sedan han hade fått ligga. Ellen, hans tjej, hade varit frånvarande den senaste tiden. Bokstavligen alltså. Hon hade försvunnit från jordens yta. Kukenkuken var osäker på om hon verkligen hade försvunnit eller om hon kanske bara hade funnits i hans fantasi. Konstigare saker hade han varit med dom. Just nu ville han bara ligga. Eller onanera. Skitsamma, det var ju samma sak.
Eftersom Kukenkuken var ett raggarsvin saknade han hjärna. På grund av den obetydliga lilla petitessen visste han inte mycket. Han var dock medveten om att pungens hud påminde om en elefants hud. Detta fick honom att inbilla sig att han var hängd som en elefant. Något som han påpekade varenda gång han skulle vara amorös med Ellen. Sensmoralen till hela Kukekukens existens var följaktligen: the truth is not out there.
Kukenkuken skrubbade vidare.
Hade det inte varit för Mor skulle fläckehelvetet ha varit borta ungefär tre minuter efter att den hade störtat från hans äckliga bakåtslick ner på diskbänken, fast hans Mor hade varit jobbig på sista tiden.
Alldeles på tok för jobbig och påfrestande.
Men nu var den borta. Pomadafläcken. Kukenkuken suckade och spolade av disktrasan.
”Med stålull kan man förändra världen”, sa han för sig själv. Mor hade (peppar, peppar) varit ganska lugn idag. Hon hade vaknat halv sex på morgonen och ville ha nytt färskt vatten. Kukenkuken hade klivit upp, gjort som han hade blivit tillsagd och sen hade hon somnat om.
Nu skulle hon snart vakna, det kände han på sig. Varenda gång han hörde hennes röst fick han en kall rysning längs sin ryggrad och just då, precis när han tänkte på henne, så vaknade hon. Det stämde alltid.
Han snodde runt och tittade mot dörröppningen. Var det någon som stod där? Han fick en känsla av att vara iakttagen. Han gick mot hallen och tittade mot dörren ifall det stod någon där, men det var tomt. Inbillning. Typiskt. Han vände sig om och gick tillbaka till sin diskbänk. Tillbaka till sitt eviga gnussande. Kukenkukens hjärnlösa huvud hade glömt bort att diskbänken var ren.
Kukenkuken var stor. Ovanligt stor för att vara 27 år. Han var en och nittiosex lång och vägde hundrafyra kilo. Trots sin vikt och längd såg han inte stor ut – ungefär som en dvärg. Men det var han inte medveten om. Han kände sig mest som ett motorblock med mustach, vilket man lugnt kan säga att han var. Kukenkuken var ju trots allt ett raggarsvin och saknade både förstånd och intellekt.
Dunk, dunk, dunk, dunk…
”Kukeeeeeeeen.”
Hennes röst fick hans nackhår att resa sig och hans pungskinn att dra ihop sig. Han tittade uppåt, mot övervåningen.
”Ja Mor.” Ropade han mot ett flagnat innertak.
Dunk, dunk, dunk, dunk…
”Kukeeeeeeeen.”
Där var det – igen, hon låg i sitt rum på övervåningen och slog med sin krycka på golvet.
”Ja Mor.” Kukenkuken ropade tillbaka, lite högre den här gången.
”Kan du komma hit?”
Han suckade. Han visste det. Vad var det nu då? Han lämnade köket, gick ut till hallen och tog trappstegen i två steg åt gången. Väl uppe på övervåningen gjorde han tio snabba armhävningar innan han knackade lite lätt på hennes dörr och klev in i rummet.
Mycket riktigt, hon låg i sängen. Fönstret var öppet och de tunna vita gardinerna fladdrade i vinden. Hennes ansikte såg ut som ett russin. Ett russin med ögon. Eller ett skithål. Ett skithål med ögon, bestäm själv. Grå hårtussar stack ut från hilkan hon hade knutit runt sitt huvud. Till och med från avståndet de hade mellan varandra kunde Kukenkuken se grova hårstrån som stack ut från hennes haka och överläpp.
Hon var sjuttioåtta år gammal. Sjuttioåtta år och oskuld enligt henne. Här kan jag berätta att det stämmer. Hon var de facto en oskuld. Du förstår, ett raggarsvin föds inte vaginalt. De värps fram.
”Vad är det Mor?” Kukenkuken stod kvar i dörröppningen.
”Jag bara undrar.”
”Vadå?” Kukenkuken ansträngde sig för att låta så snäll han bara kunde.
”Jag bara undrar vad du gör?”
”Tja”, han tänkte efter, ”jag gör inte så värst mycket… torkar diskbänken och funderar på min egen pung, elefanter och sex.”
De tittade på varandra under tystnad. Mor och son. Kukenkuken kände avsmak när han såg på henne. Men ändå, hon var hans mor och han älskade henne av hela sitt hjärta. Trots att hon hade förstört hans liv. Vilket för övrigt var ett skitliv från första början.
”Vet du, Kukenkuken”, började hon sakta ”idag har mamma ont.”
”Jaså?”
Hon tittade upp i taket och suckade.
”Mm”, sa hon.
Kukenkuken stod tyst. Han skruvade nervöst på sig och ändrade sin kroppsvikt från den ena foten till den andra.
”Och vad kan jag göra åt det, Mor?”
Hans psykotiska mamma satte sig plötsligt käpprätt upp i sängen och skrek. Hennes röst steg åtskilliga oktaver, orden som nådde Kukenkukens öron och fortsatte in i hans huvud där de till slut slog i huvudets alla innerväggar, var i falsett.
”Jag viiiiiillll ha mediiiiciin din besudlade pojke.”
Kukenkuken bokstavligen flög bakåt. En sträng av pomada svischade genom luften. Han tryckte sina händer för öronen i ett lönlöst försök att stänga ute ljudet.
”Mamma har så ont”, fortsatte kärringjäveln.
Kukenkuken rusade mot trappan och tog sig neråt i tre gigantiska kliv, sen var han nere på golvet där han sprang ut i köket och fortsatte fram till medicinskåpet. Med en fumlande hand skakade han fram tre 120 milligrams Arcoxia, som skulle vara medicinernas medicinen mot ledgångsreumatism. Uppe på övervåningen kunde han höra hur hans mor skrek minst lika hysteriskt som neurotiskt. Han skyndade mot trappan men tvekade. Hur länge skulle han stå ut med det här? Det hade trots allt gått fyra år sen han sa upp sig från sitt jobb för att ta hand om sin sjuka mamma. Fyra långa jävla år. Och han var fortfarande attraktiv (inbillade han sig i alla fall), han kunde få ett nytt jobb, han kunde få ett nytt liv. 27 år var ingen ålder för en stilig pojke som en gång i tiden skulle lägga världen för sina fötter. Han var ju Kukenkuken. Cock of the walk liksom.
Han hörde sin mamma nervsjuk och reumatisk som satan på övervåningen:
”Åh, herregud min skapare. Jesus min allsmäktige och alter ego… HAN ÄR HÄR!
Kukenkuken lyssnade medan han tittade fundersamt uppåt. Vad höll hon på med?
”Kuken”, hörde han hur hon skrek. ”Kom hit nu, vad fan håller du på med? Han är här. Ååååhhhhh… nej, inte igen. Inte nu. Snälla inte nu. Jag vill inte höra på dig.”
Han gick sakta uppför trappen. Hon fick skrika bäst hon ville. När han slutligen kom in i hennes rum såg han att Mor fortfarande satt upp i sängen. Hennes huvud hade snurrat 360 grader, men eftersom hon var så rynkig märkte inte Kukenkuken något.
”Vart har du varit?” Fräste hon.
”Jag hämtade medicin åt dig.” Mor gapade stort när Kukenkuken placerade de tre Arcoxiarna på hennes tunga. Hon stängde munnen och smackade och sög på den, som om de vore karameller av den allra finaste sorten. Eller kukar i olika storlekar. Kukenkuken såg på henne med avsmak.
”Vem pratade du med?”
”Mm, mm”, smackade och sög hon. ”Mm, han var här igen. Jag vill att du badar mig.”
Åh nej, tänkte Kukenkuken. Inte nu igen. Han brukade duscha henne två gånger i veckan. Två gånger, det brukade räcka. Ibland, men bara ibland, ville hon bada och det var en mardröm för honom, Nu hade hon inte badat på ett par månader och någonstans hade han anat att det snart började bli dags för det. Han var bara inte förberedd att det skulle komma just denna dag.
”Men Mor…” Försökte han.
”Mm, mm. Jag vill att du badar mig, mm, mm.” Hon sög hejvilt på medicinen. Vitt skum började bildas runt hennes mungipor. Kukenkuken önskade i sitt stilla sinne att hon en dag skulle kvävas på dessa mediciner.
Hans blick flackade runt i rummet. Han tänkte febrilt. Vad skulle han göra? Bränna ner kåken? Sabotera badkaret? Hänga sig? Elda upp badrummet? Ja, hans uppjagade hjärnlösa huvud funderade till och med om han skulle elda upp badkaret.
”Mor”, började han med ostadig röst, ”vem var det du pratade med när jag var nere i köket?”
Mors ögon smalnade och hon viskade.
”Ja just det! Han är på vinden.”
”Vem?” Kukenkuken viskade också.
”Han. Jag hörde honom. Han pratade med mig.”
”Vem?” Upprepade han sig. För en nanosekund hoppades Kukenkuken att det var Döden hon hade hört. Allt för att slippa bada henne.
”Du måste gå upp på vinden och se efter. Han är här. Jag hörde honom, han pratade med mig.”
”Men vem?” Kukenkuken var tvungen att lägga band på sig för att inte koppla ett stryptag på henne och krama åt tills ögonen ploppade ut ur hennes skalle. Som, förresten, var en syn som numera började komma alltför ofta.
”Jag hörde honom.” Hon snyftade och var riktigt teatralisk. ”Han är här för att skända mig – han… Russinkungen.”
Kukenkuken drog efter andan och slöt sina ögon. Bakom sina ögonlock tog han sats och hoppade upp i luften och gjorde bomben på sin Mor. Benen högt uppdragna och landa med sitt raggararsele på hennes bröstkorg. Så enkelt. Så smärtfritt för de båda. Det här var inte första gången det hände ska du veta. Bara för fem dagar sen hade hon hört Flöjtryttaren där uppe, och gången innan det hade hon hört hela jävla Immortal spela där. Du vet, världsbandet. Och varje gång blev Kukenkuken tvungen att gå upp och titta, annars blev hon inte lugn. Om han inte gjorde det skrek hon och gormade hela dagen och långt in på natten. Bara hon fick höra sin sons tunga steg från vinden så tystnade hon.
”Och vem är det?”
”Vem då?” Hon tycktes ha glömt bort det redan.
”Russinkungen.”
”Ja vad är det med honom?” Hon tittade förvirrat på Kukenkuken.
”Vem är Russinkungen?”
Mor slängde sig bakåt i sängen, höjde sina händer ovanför sitt ansikte och skakade dem medan hon pratade. Som om hon ruskade runt med en osynlig maraca.
”Hur tror du att jag ska veta det? Jag hörde honom, han pratade med mig.”
”Vad sa han då?
”Jag minns inte, men han var äcklig. Snuskig var han.” Hon blev eftertänksam, som om hon just kom på en bra lögn. ” Jaaa, just det, snuskig. Du måste upp dit och säga till honom. Min kropp tillhör Jesus Kristus och ingen annan. Framförallt inte någon Russinkung. Förresten så har mamma ont idag.”
Kukenkuken nickade och strök sin mamma kärleksfullt över ansiktet.
”Såja Mor. Jag ska gå upp dit och prata med honom.
Hon kramade hans hand.
”Det är bra Kuken. Det är bra. Du är en snäll pojke.”
Han vände sig om och gick ut från rummet och stängde försiktigt hennes dörr efter sig. Det blev lugnast så.
Nej men jösses! Nu avslutar vi historien va. Är det någon som orkar läsa? Seriöst? Ni vinner en iPad 3. Jag vet inte riktigt var det där var på väg, men jag tror att vi slutade i rättans tid.
Ni har väl förresten inte missat att Dirk Verbeuren trummar på Project Hate MCMXCIX kommande skiva. Ni kan läsa om det här. Dirk spelar även på Fredrik Thordendals kommande soloprojekt. Killen är helt sjuk på trummor. Här är lite från inspelningen av Fredriks skiva:
Helt barockt! Jag har god lust att jubla så högt att jag väcker hela familjen. Två skivor att se fram emot.
Med detta avslutar vi med lite icke metall. Varför? Undrar kanske vårtgården. Jo, för att det här är bra skit. Lyssna nu då. Du kan ju kika lite också om du är lagd åt det hållet:
Nu ska jag försöka få mig lite sömn. Om det misslyckas sätter jag mig här igen och skriver en mindre roman. Ni får skylla er själva. Jag är en lyllos som aldrig får sova, eller hur.
Ha nu en fantastisk underbar helg. Kom ihåg att jag älskar er alla.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
De håller till...
Hail Satan!
... hemma hos Fulheten. Hans mamma har tillsammans med sin väninna åkt till en fest hem till några bekanta. Att vara ensam hemma en nyårsafton får alla hans kompisar att vara avundsjuka. Fulhetens mamma sa att om han söp så skulle han minsann sköta sig snyggt. Sedan tog hon ett stryptag på honom och försökte krama livet ur gossen.
Men nu har klockan gått tjugo minuter in på det nya året som är nittonhundraåttio-nånting, och Fulheten är mitt inne i en finnig, flottig, ångestladdad och lavinartad pubertet. Det är en sjusatans till fest i lägenheten. Någon gång under kvällen började det droppa in människor. Både de som Fulheten känner och de som han varken har träffat eller sett förut. Musik spelas, glas krossas, folk hånglar och det röks, askas och fimpas varhelst det passar, och mitt i eländet raglar Fulheten omkring. I ett totalt lyckorus.
Han har hittat sin heliga graal, han har hittat sitt rätta jag, han har fyllt det tomma hålet som alltid värker i hans bröst när han nu har insett att han föddes för fan två groggar kort.
”Du”, sluddrar han till en tjej som han aldrig har sett förut. Det är en söt tjej. Äldre än honom, säkert runt, arton - tjugo år. Blont långt hår och stora blåa ögon. Lite väl mycket mascara, men annars väldigt fin, ”jag är ju för helvete född två groggar kort.”
Hon tittar på honom med dimmiga ögon och tänder en cigarett.
”Vad menar du?”
”Jo, så här är det: efter två glas Portello och Explorer går allt bara så jävla bra. Jag vet vad som är felet med mig.”
”Och det är?...” Undrar tjejen.
”Vad?”
Hon drar ett djupt halsbloss och blåser ut röken i hans ansikte.
”Felet med dig, pucko?”
”Ja vad är det med det?” Han funderar på att kyssa henne men samtidigt vill han dricka mer. Det sista han vill är att alkoholen ska gå ur kroppen. Han vill ha mer. Han måste ha mer. Hans kropp skriker efter mer. Alkoholen har Fulheten i ett skruvstäd och han önskar att det aldrig släpper greppet om honom.
Plötsligt har han glömt bort vad det var de pratade om.
”Vadå för något?” Sluddrar han fram.
”Vill du knulla?”
”Vad?”
”Knulla? Vill du göra det?” Hon tittar sig omkring och sänker sin röst. ”Du och jag. Du vet – in och ut, knulla?” Hon gör en rund ring med sin tumme och pekfinger och för den andra handens pekfinger in och ut genom hålet.
”Vill du supa?” Undrar han.
”Nej, jag vill knulla.”
”Jaha”, han har aldrig i hela sitt tragiska liv trott att han skulle kunna säga en sådan sak som kommer nu härnäst, likförbannat låter han bomben av självrespekt brisera ”men jag vill supa.”
Tio minuter senare får han tag på en flaska whisky.
Tre timmar senare. Festen börjar ebba ut. Fulheten har varit inne i en minneslucka de senaste två timmarna men börjar nu piggna till. Han ligger inne i sin mammas sovrum, på hennes dubbelsäng med en tjej. Han vet inte vad det är för en tjej eller hur de hamnade där, men en tjej är det. Och Gud förbannat – det är ju den där blonda, äldre typen. Vad fan är det hon nu heter? Har hon presenterat sig? Spelar det någon roll? Och vem fan är det som spelar Pretty Maids denna tid på dygnet? Skitsamma!
Det är mörkt inne hos dem. De är båda nakna. Fulheten knådar hennes bröst medan han slickar henne på halsen. Han är så hård att det gör ont i hans kuk. Det värker och bultar och han vill in i henne.
”Åhhh”, stönar hon. ”Åhhh Robert.”
”Vad i helvete! Det är ju jag! Jag heter inte Robert. Vem fan är Robert?” Säger han rakt ut. Hon svarar honom inte. Han fortsätter sitt bökande på henne. Misstaget om hans namn spelar ingen roll. Han vill bli av med oskulden och det fort. Ju mindre snack desto bättre. Dessutom är det skönt nu när han är full, på så vis behöver han inte bry sig och han behöver definitivt inte vara blyg.
Han tar ett grepp runt sin erigerade kuk och för den mot hennes sköte. Hon särar på sina ben och välkomnar honom.
Nu jävlar händer det. Han kommer aldrig mer att vara oskuld. Prisa Gud! Tack Ron Jeremy för allt du har lärt ut! Efter den här natten är han en vandrande sexmaskin. Ett objekt för tindrande kärlekskranka brudar. Och framförallt, något att berätta för polarna.
Men…
Det går inte. Han kommer inte in i henne. Det tar stopp. Han håller ett fast grepp runt sin lem och juckar lite nonchalant och för en sekund undrar han om det här räknas till att knulla. Är det sex, det här som de håller på med? Är det så här man gör? Det är ju helt värdelöst!
Varför går det inte att komma in i henne? Han trycker sina höfter framåt men det gör ont i ollonet.
”Men vad fan är det som händer?” Flåsar han.
”Vad gör du?” Hon stryker honom bakom nacken.
”Ja vad fan tror du? Fiskar böckling. Jag håller ju på att knulla. Känner du inte det?”
Hon tar bort sina händer från hans nacke.
”Nej det gör jag inte.”
”Men vad fan är det som är fel då? Jag kommer inte in. Jag måste helt enkelt vara för stor för dig.”
Hon suckar och stöter bort honom.
”Vad är det?” Fulheten känner att han börjar sloka. Det kanske är bättre att supa i alla fall tänker han.
”Men du. Det blir nog lättare om du gör så här.” Hon drar upp sina ben och tar av sig trosorna, sen slänger hon dem på golvet och tittar på Fulheten med ett leende på sina läppar. ”Du har aldrig gjort det här förut va?”
Fulheten, som känner att allt blod han hade i sitt organ förflyttar sig upp till hans ansikte, vet inte riktigt vad han ska säga. Fast han är full som en spruta hittar han inte orden.
”Vadå? Du menar… pippat?”
”Ja.”
”Jodå, massvis med gånger. Säkert tusen tjejer.”
”Säkert?”
Fulheten kan inte slita sin blick från hennes underliv. Den håriga triangeln av pubeshår ser inbjudande ut. Han vill borra ner sitt ansikte där och aldrig mer vakna upp.
Han böjer sig ner och pratar direkt till hennes sköte.
”Jo det är säkert. När jag var på… Jamaica. Jag knullade runt som en brunbjörn. Jag är en legend där nere ska du veta.”
”Säkert”, säger hon och särar ännu mer på sina ben, ” men om du nu gjorde det… när ska du då ta mig?”
Men det är för sent för något sådant. Han har slokat. Fulheten tittar ner på sin lilla skinnbit som dinglar mellan hans ben. En sträng sperma hänger från den och droppar ner på hans mammas överkast.
Han har armsvett. Han känner lukten av den, och det luktar surt från hela honom. Han känner sin andedräkt som är en kombination av spya, cigarettrök och alkohol, och han föraktar sig själv för det, och ännu värre är – han föraktar tjejen som ligger där i sängen med honom. Hur kan hon vilja ha sex med honom? Vad är det för en sköka som går med på det? Han är ju snuskig. Avskyvärd. Äcklig. Smutsig. Motbjudande.
Hur fan är hon funtad?
Han rullar klumpigt ur sängen och slår i ena knäet i golvet när han landar. Tjejen tittar på honom med frågande ögon.
”Vad fan tar du dig till?” Frågar hon och låter arg på rösten. För en sekund påminner hon honom om hans mamma. Undrar just om morsan har sagt sådär till någon av sina älskare någon gång tänker han.
”Jag drar nu.” Får han till slut fram och börjar ta på sig sina kläder. Det går dåligt att få på sig dem. Tröjan korvar sig, han hittar inte sina sockar, byxorna som han tar på sig är bak och fram och under hela den pinsamma situationen ska han försöka undvika att titta på tjejen som ligger där – med sina ben brett isär, helt oskyddad och oblyg för honom.
”Vadå drar nu?” Säger hon och skrattar lätt, ”du måste ju vara helt dum i huvudet. Du är ju redan hemma.”
Han har kommit halvvägs till dörren. Satan, det tänkte han inte på.
”Nej det är jag inte. Jag bor inte här… du måste blanda ihop mig med någon annan.”
Han öppnar dörren och går ut till den avslagna festen som pågår. I detta patetiska och berusande tillstånd bestämmer han sig för att aldrig mer ha sex med någon annan förutom sig själv.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
SMS - FTW!
Kamrater, vänner, hatare, posörer och raggarsvin! Ifall ni undrar om jag har fått fullständig hybris och dissar er så vill jag bara säga att det inte stämmer... tyvärr. Inte än i alla fall. Men jag hoppas att jag har uppnått omnipotens och galenskap och narcissism och odödlighet innan midsommar.
Det är nämligen så att jag har fel på min mobiltelefonhelvete. I snart två dygn kan jag endast skicka sms och inte ta emot några. Samsung Galaxy S II my ass. Detta är den sämsta mobiljävel jag någonsin haft! Det är bara problem med fanskapet: samtal bryts mitt i en mening, den är stor och klumpig och det är i stort sett omöjligt att få high score på Fruit Ninja. Och nu det här. Fy fan så värdelöst!
Det här är i och för sig ett ganska trevligt dilemma. Det innbär alltså att jag kan messa folk och vara otrevlig utan att någon har möjlighet att ge igen. För jag kan ju inte läsa sms... ja minsann, det här tänker jag inte åtgärda. Jag är ett geni.
Annars då, allt väl? Det går tydligen ett rykte att jag sitter här och värker ur mig erotiska noveller på löpande band.
Erotiska noveller?
Nu ser jag inget fel med att skriva sånt, men jag har mig veterligen aldrig skrivit något erotiskt. Detta av två enkla anledningar:
1) Jag vet inte hur man gör. En gyllene regel om man ska skriva är skriv om sånt som du kan. Och jag kan inte erotik och sex. Det vet ni.
2) Jag finner erotiska noveller ointressanta. Ja, ska jag vara ärlig vet jag inte ens om jag har läst någon sådan. Jag tror inte det.
Så, nu sätter vi stopp för det ryktet. Jag sitter alltså inte och skriver erotiska noveller på bloggen. Det måste ni väl ändå har sett? Är ni ute efter erotik kommer ni inte tat hitta det här.
Erotik?
Nej.
Snusk?
Alla gånger.
Nu måste jag verkligen gå och bajja. Vi går in i denna lördag med lite Eddie Spaghetti i innerörat.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Narcissism
Funny sheit!
Hail Satan!
Jösses! Poet är mitt andra namn. Visste ni förresten att jag har skrivit en diktsamling? Det är säkert. Back in the days, för typ trehundra år sedan krystade jag ur mig dikter på löpande band. Bokstavligen alltså. Den ena dikten värre än den andra. Diktsamlingshelvetet blev tjockare än bibeln. Inte för att skryta men innehållet var nog bättre än bibeln. När jag var klar med den fick jag hybris och försökte få den publicerad. Naturligtvis ville inget bokförlag ta i den ens med tång, och jag klandrar dem inte.
Min exceptionellt korta karriär som poet gick till på följande sätt, och det här är dagens sanning: Jag jobbade på en hydraulikverkstad. Alltså en slangverkstad där jag gjorde hydraulikslangar som sedan skulle monteras på traktorer och liknande. Du behöver inte himla med ögonen, det var precis lika hemskt som det låter. Om inte värre. Mina arbetsuppgifter innehöll precis allt vad fan man nu gör på hydraulikverkstäder - Man dyker upp klockan sju på morgonen, försöker hålla galenskapen på avstånd tills klockan blir fyra för att sedan gå hem. Ibland blev vi tvingade till att jobba övertid. Då chefen kom släntrande ut till verkstan för att besudla mig med orden "beordrad övertid" var att fullständigt pulvrisera och förinta min själ... så vad gjorde jag för att överleva?...
... jo, jag började skriva dikter. Varenda gång jag gick på toaletten och sket så skrev jag dikter på en bit toalettpapper. Hur mycket black metal är inte det? Nej, kanske inte så mycket, men roligt var det. Ibland låste jag in på på dass och klämde ur mig en snabb krämbulle trots att jag inte ens var skitnödig, men jag hade ju tillfälle att skriva en, eller två, eller sju åtta dikter för fan. Naturligtvis tog jag alla tillfällen jag kunde för att krysta ur mig något poetiskt. Efter en session på toaletten plockade jag alltid med mig tolettpapperet som jag hade skrivit på och hade högläsning för de andra på verkstan. Tilläggas bör, att det bara var jag som skrattade och tyckte att de var fullständigt genialiska.
När jag sedan hade skrivit en miljard dikter döpte jag hela skiten till "Och Där Kom Det Mycket - Dikter från slangverkstan", och försökte få det publicerat. Naturligtvis var det inte en jävel som förstod parallellen mellan titeln på diktsamlingen och mitt skitande. Ett bokfölag skrev med spretiga versaler, OCH med svart spritpenna över hela försättsbladet "NEJ TACK!!" Jag förstår inte varför? Mänskligheten var kanske inte redo för dikter av sådan dignitet.
Jag kommer ihåg en dikt, det hade sådan potens att jag darrade på rösten när jag läste upp den för mina fågelholksögda slashasar till arbetskamrater på slangverkstan. Den löd:
"Mitt stjärthål är vidöppet
O' du stora neger
gör mig glad."
Poesi i den allra renaste formen - Poesi som den bör vara. Så vackert.
Men nu skiter vi i det. Hur kom jag in på det där sidospåret? Vi skulle ju kolla på roliga saker. Vi börjar med ett klipp från något marathon, det här är faktiskt riktigt roligt. Okej jag erkänner, jag kanske skäms lite när jag sitter och skrattar åt andras elände, men jag kan likförbannat inte hålla mig från att skratta rakt ut :
Dana Whites mamma är rolig... fast mest tragisk. Och de där brösten!! Jösses jävlar!
Gag reels är alltid roliga. Och Sons Of Anarchy är alltid bra:
Typ, så här kan det stå:
Tjena alla FB'are!
Jag och en polare köpte knark igår. Efter köpet åkte vi hem till min kompis för att prova.
Nu är det så att min polare är mer inne på flödder. Inte mig emot. Då skulle det bli mer över till mig (hehehe), så han var inte så intresserad av knarket vi just hade köpt - han flöddrade istället. Inte mig emot.
Okej, här kommer min rapport av kvällen:
21.00: Drog i mig en lina.
21.20: Kände inte ett skit.
21.30: Åt upp hela påsen.
22.00: Mördade min kompis.
22.10: Bajsade i min kompis Salomonväska.
Helt galet! Den där tripp- och rusrapport-tråden är bara så fel det kan bli. Men jag kan likförbannat inte hålla mig borta från den.
Nåväl, nu blev jag äckligt less på detta äckliga inlägg. Nu skiter jag i det här och går och duschar istället. Med lite tur lyckas jag kanske ducscha bort min inre smuts. Det är i och för sig tveksamt men väl värt ett försök.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Transylvanien och annat gott!
Hail Satan!
Hur som helst, plötsligt slog det mig: jag är förmodligen raka motsatsen till en intressant människa. Det är sant! Jag tänkte så. Och tänker så fortfarande. Nu är jag inte ute efter medkänsla eller sympatier eller sådan skit. Men det finns inget intressant med mig som person. När jag pratar med polare eller kollegor på jobbet så har dessa alltid och för det mesta något fängslande eller tänkvärt att berätta. Jag har aldrig det. Typiskt. När det är större i sammanhang och i större folksamlingar sitter jag oftast tyst och iakttar de andra. För jag har inget att säga. Missta mig inte för en tangentbordskrigare, för så är det inte. Nio gånger av tio har jag helt enkelt inget vettigt att komma med. Och jag har heller inga spännande intressen som jag kan dra ur rockärmen när samtalsämnena börjar dö ut.
Det vore onekligen fränt om jag hade ett intresse. Typ, en hobby. Men vad? Jag börjar ju bli alldeles för gammal. Alltså för gammal för precis allt. Dessutom borde jag i min ålder ha gjort bort allt vad fan hobbys heter, Men vad fan finns det att göra? Jo... på min fritid brukar jag spela Wordfeud. En gång fick jag 46 poäng på ordet prostata. Jag förlorade dock omgången. Men det behöver du inte säga till någon. Ja, jag gillar även Facebook. Jag har sju vänner på min vänlista. Samtliga är från när jag gick i låg och mellanstadiet. Vi har egentligen inte pratat med varandra på 30 år. Jösses... eller Jo, jag samlar på frimärken. Vill du se? Det är endast på Hitler. 120 olika frimärken på Hitler. Värd en jävla förmögenhet. På ett frimärke äter han varmkorv, på ett annat sticker han ut huvudet ur en stridsvagn... och på ett annat har han hittat sin prostata. Bara det är värt 12 euro. Vill du ligga? Jaså inte! Nu skojar du...
Jag vet vad du tänker. Och jag erkänner, du har rätt. Hej och hallå livksris. Välkommen. Jag undrade just när du skulle kika förbi. Vil du ha kaffe? Stig på, stig på.
Det är inte heller så att jag har några skills. Jag tänker på min bloggranne Sara, som målar konstverk värdiga namnet. Något sånt kan inte jag. Visst, jag gillar att skriva, det är ungefär allt som cirkulerar i mitt huvud. Men sånt vill jag ogärna dela med mig när jag sitter öga mot öga med någon. Ibland har jag vid samtal bara kastat det ur mig. Helt relentless sådär. Det brukar inte tas emot med jubel och spänning direkt. Då är jag betydligt mer intressant som människa om jag säger typ vet du, jag brukar varva mellan portionssnus och lössnus. Japp, varannan gång. Det funkar klockrent. Jag snusar bara Ettan, tack som fan. Jo för att det är gott. Förresten, har du hittat din prostata?
Nej hörrni. Jag tänker skaffa mig en hobby. När jag har kommit på vad det är så är ni de första som får höra det. Jag lovar.
Ja då var det bestämt och bokat: i juli åker jag och en polare till Transylvanien. Men vad gör man där då? Undrar kanske dietisten med den trasiga slutarmuskeln. Ja vad fan gör man i Transylvanien? Svarar jag, jagar vampyrer förstås...
Jag och min kompis har pratat om den här resan ända sedan vi var små och betade av alla Draculafilmer som bara gick att få tag på. Nu när vi snart är 40 år gamla så är det väl ändå på tiden att vi beger oss iväg? Eller? Du håller alltså inte med? Skärp dig för fan! Vi är värd detta.
Hur som helst, anledningen till att vi åker är av en enda simpel anledning (supa?) att besöka Draculas slott. Alltså den riktiga Dracula. Vlad Tepes - Pålspetsaren. Och när vi har gjort det ska vi vandra i Karpaterna. Bland buskar och bär, bland sten och varg och bland vampyrer och björnar och oskuldsfulla kvinnor med gigantiska bröst. Helt barockt. Och hur mäktigt som helst. Vi kommer även att göra några kortare gig i Frankfurt och Wien. Men själva turnerandet kommer att vara i Transylvanien.
Naturligtvis kommer vi att sköta oss snyggt. Vi äro män av ordning och vet hur man för sig i de fina salongerna. Oroa er inte. På femte dagen under vår resa kommer vi att framföra våra paradnummer. Jag har ännu inte funderat ut vad det kommer att innebära men det kommer att bli mäktigt. Transylvanien kommer kommer att hylla oss. Statyer kommer att resas, historier kommer att berättas, åkrar plöjas och vägar kommer att asfalteras.
Där uppe står det: Castle Poenari. Vlad Tepes slott. Snart
blir det mitt.
Castle Poenari för fan! Om ni inte hörde mig förra gången.
Tänk att få uppleva det på riktigt. Helt overkligt.
Ungefär så här kommer jag att se ut under hela vår resa. Total
delirium.
Har ni förresten läst senaste Close-Up? Jens Kidman pryder ju omslaget. Bara det är värt att köpa tidningen:
För ett par helger sedan var vi ner till Stockholm och gjorde Meshuggahs kommande video "Break Those Bones Who Sinews." Det var förbannat trevligt. När man har med Meshuggah att göra blir det aldrig tråkigt. Owe håller nu på att editera videon och jag skriver på deras andra video som det är tänkt att vi ska påbörja inom kort. Hurra!
Bakom kulisserna. Owe, Kidman och jag. Observera RED-kameran.
Endats det bästa är gott nog.
Jag och Möken efter en lång inspelningsdag.
Annars har det inte hänt så mycket. Jag skriver och skriver och skriver. Mest anglicismer, det är det enda jag behärskar nu när jag har kommit upp till åren och insett att jag är en tråkig människa. Typiskt va. Ja, jag skottar snö också. Och förbannar snön. Jag är numera helt övertygad om att helvetet är vitt.
Efter att ha skottat ungefär hela Jävla Bullmark ligger allt på
tork. Mössor, vantar och Äcklehund. Mycket bra fotat förresten.
Kontrasterna är så fängslande. Jag kan titta på bilden hur länge
som helst. Fotot heter "Dubbelsidig pantalong till ljudet av
tulpan."
Nej hörrni, nu skiter jag i det här och drar mig tillbaka in i skuggorna. Klockan är alldeles för mycket. Jag orkar inte ens korrekturläsa ordbajseriet. Det får ni göra. På fem timmar ska jag hinna duscha, bajsa, plocka ut linsen ur ögat, borsta tänderna och få åtta timmars sömn. Håll tummarna för mig, med lite tur kan jag klara det.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Lycka är...
Hail Satan!
Nej...
... lycka är att skriva 3949 ord och känna att det är något som du kan representera - något som du kan stå för. Och det här är inte vilka random skitord som helst. Nej, det är ord som kommer i en perfekt följd, som sida upp och sida ner bildar en fulländad rytm. Ord som är så genialiskt placerade efter varandra att de bildar meningar som får dig att dra efter andan medan du sitter och skriver dem.
3949 ord. Dagens skörd. 20 sidor. Jag är nöjd.
I morgon är en ny vecka. Då kliver vi upp i ottan, drar snabbt iväg till jobbet och bränner ut oss. Hurra!
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Inget kommer att ordna sig!
Hail Satan!
Grabbar, kom hit ett tag. Vi måste prata. Kom, vi ska samlas i en manlig ring och snacka allvar. Nu är det så här att ni kvinnor får inte fortsätta att läsa de kommande raderna. Det här riktas enbart till oss män. Vissa med hår på påsen. Andra inte. Kvinnor är inte välkomna i detta inlägg. Respektera detta fan, om det är en kvinna som lämnar en kommentar så vet jag att ni har fuskat. Och det är taskigt. Sluta läs... NU! Precis som tidningen SOLO är skriven av kvinnor för kvinnor, är detta skrivet av en man som ska läsas av män. Just detta inlägg alltså. På precis alla andra inlägg är både kvinnor och män och harmynta välkomna.
Men just nu vill jag att ni lämnar oss män ifred. Ni kan komma tillbaka nästa vecka, då har jag kanske ett purfärskt inlägg åt er.
Okej. Nu när de har lämnat oss så kan vi prata på allvar. Känn ingen rädsla, vi kan säga precis vad fan vi vill. Ingen kvinna kommer att läsa nedanstående rader. De har ju lovat det.
Jo, nu är det så här: häromdagen satt jag och sket och läste en SOLO. Ni vet, tidningen för kvinnor, skrivna av kvinnor som läses av kvinnor. Och jag då förstås, när jag bajsar. Nu är det så att jag läste tidningen för att den helt enkelt låg där. Det var inte så att jag hade köpt den. Promise. Jag önskar att jag kunde säga att jag sket och läste en Fangoria eller Gorezone eller SRM eller Close-Up, men nu gjorde jag ju för fan inte det. Jag läste en SOLO. Nuff said! Nu när jag tänker på det kan det även ha varit en Vecko-Revyn. Jag vet inte... det var en sån tidning i alla fall. Ni fattar.
Artikeln som fick mig att börja fundera på kanske livets största fråga, eller gåta, handlade om one night stands. Jag tror till och med att rubriken löd något i stil med One night stands vi minns, eller Fantastiska one night stands. Det kan till och med ha varit Knullen vi aldrig glömmer. Jag kommer inte riktigt ihåg. Skitsamma. Jag for både fysiskt och psykist illa av att läsa det.
Nåväl, upplägget på artikeln var så att SOLO's läsare fick skriva in och berätta om dessa one night stands. Och hur det hade gått till och hur jävla bra det var. Detta fick mig att chockartat dra efter andan. Det kan till och med ha varit så att jag i min iver glömde bort att torka mig. Det skulle förklara klådan jag hade i arselet efteråt (kom igen nu, det finns inga kvinnor här. Vi kan säga precis vad vi vill. Allt stannar mellan oss.)
Det var här min hjärna började spraka till. För kanske första gången i år fick jag ett livstecken från den. Hjärnan alltså. Jag förstår att ni tänker på att det lätet kom från mitt rövhål, men det jorde det inte. Nu började jag fundera... ni vet när ni har träffat någon ny tjej, eller bara hänger runt med din gamla, det spelar faktiskt ingen roll, förr eller senare kommer alltid frågan om tidigare sexpartners upp. Och mitt i en mening så levererar hon ett namn på en snubbe som du känner på avstånd - till utseende - en jävla strandraggare, PANG, det sitter som en hammare i pannan, du frågar "men vad fan i helvetets jävla kuk?" Hon ler i mjugg och säger att det bara var ett one night stand... inget seriöst...
Ett par dagar senare är ni på Donken och käkar, en snubbe går förbi och morsar dominant på henne. Hon hälsar blygt och tafatt tillbaka. Du tittar upp från din burgare. Snubben sitter på enormt höga hästar. Han ser ut at vara 40 år gammal, och förmodligen har han alltid sett ut så. Mansbögen sneglar ner på dig och blinkar med ena ögat. Som om ni hade en tyst överenskommelse. Vem var det där? Undrar du när han galopperat vidare mot nya framstjärtar att erövra. Hon tittar dig över axeln och får någon drömskt i blicken, sedan suckar hon och ryser till av välbehag. Nej, ingen speciell säger hon, bara någon jag kände förut... en kortare stund. Sedan tittar hon på dig, studerar dig ingående, hennes blick hårdnar, läpparna blir till tunna streck och hennes ögon återgår till de där tomma hajögonen du så ofta möter. Ja minsann, hon på minner lite om socialkärringen som du fick gå på samtal till när du var 16 år gammal. Ska vi hyra en film då? Fräser hon fram...
Känner ni igen er? Kom igen nu, jag vet att ni gör det. Just därför ställer jag nu frågan till er, mina bästa manshoror till kompisar vilka är dessa män som tycks driva runt i klasar och lämna lyckliga-one-night-stands-kvinnor efter sig? Jag menar, hur bär de sig åt? Dessa sexgudar till karlar? Jag vill veta vilka de är? Var bor dom? Tillsammans i kollektiv? Alla samlade i en enda stor lägenhet och med "Ingen reklam tack" på brevinkastet. Jobbar dom ihop? På samma företag? Har dom hemliga koder till varandra? Hur ser deras liv ut efter att de stänger dörren till en kvinna som de har levererat multipla orgasmer till en hel natt? Åker de och handlar smör och två liter mjölk, för att sedan dra hem och baka scones? Jag har inget emot om en kvinna vill pippa runt, det är inte det mitt resonemang handlar om, jag är mer nyfiken på dessa män som, om man nu ska tro SOLO's läsare, är riktiga praktexemplar i sängen.
Och...
En skrämmande tanke...
Tillhör ni den kategorin?
Nu när inga kvinnor läser detta så kan jag lugnt erkänna att jag definitivt inte gör det. Hade SOLO haft en artikel som löd något i stil med Katastrofknullen vi aldrig glömmer", så hade nog jag funnits i den kategorin. Det hade sett ut typ, så här:
Majken Thorsson
(42 år gammal, hemvärnsman och butiksbiträde/Skövde)
Jag kommer nog aldrig att glömma den där hemska kvällen. Jag var 18 år och hade just flyttat hemifrån. Vi hade haft tjejkväll och lite senare hamnade jag och mina kompisar på disco. Det var där jag träffade honom. En kille från norrland som var lika gammal som jag. Vi började prata och allt kändes så... rätt. Romantisk som jag var (och kanske lite för full) så inbillade jag mig att det här var Killen med stort "K". Det ena ledde till det andra så vi bestämde oss att gå hem till mig för att fortsätta kvällen där. Jag borde ha misstänkt att det var något allvarligt fel på honom när han frågade om jag bodde granne med något raggarsvin. Eller om jag kände något raggarsvin överhuvudtaget. Vad är det för dum fråga?
När vi kom hem till mig så hamnade vi snabbt i sovrummet. Jag tog av honom byxorna och han fumlade med att knäppa upp min BH... och fumlade... och fumlade... och fumlade. Helt plötsligt så reste sig idioten upp, han hoppade ner från sängen, rusade över sovrumsgolvet och snöt sig i min gardin. Sedan krafsade han ihop sina kläder och rusade mot dörren. Jag började gå mot hallen och hörde hur han ropade "Hail Satan", sedan försvann han ut i natten. Det sista jag hörde var hur hans hysteriska skratt ekade i hela trapphuset. Efter det höll jag nästan på att bli vräkt. Efter den händelsen blev jag lesbisk. Jag skojar inte.
Ja. Ungefär så hade det sett ut med en annan artikel. Inte så mycket presitge och stolthet i den.
Men hörrni, visste ni om att MMA-fightern Dan Hardy gillar Meshuggah? Till sidan Metal-Army skriver han om soundtracket till sin träningsdag
"To keep the mood stable in the car, I have a bit of River Runs Red by Life of Agony. It’s aggressive enough to keep my mind on my opponent, but not too crazy where I start ramming other cars. If you ever see me in the car on the way to the gym with a weird look on my face, I’m probably just trying to sing “maybe I’m just a bad seed…” as low as Keith Caputo. Once I’m at the gym and I’m starting to warm up, I have Chaosphere by the mighty Meshuggah, hammering through my headphones. I find it generates a real calm and calculated mindset, probably because its such technical music. It keeps me wound up but focused at the same time, which is great for sparring sessions."
Läs hela inlägget här.
Nu när vi ändå är inne på musik så glömmer ni väl inte bort att stödja ert favorit dödsband Torture Division (men klicka på länken då för fan) Nysläppet går under det genialiska namnet "Satan, sprit och våld."
Hurra! Jag stal bilden från Demonias blogg. För sån är jag.
Eftersom hon är kvinna så har inte hon läst det här inlägget,
just därför kunda jag stjäla den. Jag är ett geni.
Men fan, jag hade faktiskt tänkt hålla det här inlägget kort... Och det gick ju sådär. Jag ska skärpa mig. Världsapromise.
Nu ska jag gå och sova. Jag är trött på det här inlägget, trött på bloggen, trött på den här rinnande snusen. Förhoppningsvis drömmer jag om Lucifer, svavel, cyanid, fotsvamp och brustna drömmar. Jag längtar.
Kram på er alla. Och var snälla mot varandra.
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
Turistmage för outsiders!
Hail Satan!
För det första: Djävulene, hjälten. Regn Av Vrede, bitches, har lagt ner favvobloggen. Inte bara min favvoblogg. Precis varenda människa på jorden älskade den. Vi var många (alla människor på jorden för att vara exakt) som surfade in på den och skrattade så vi tjöt...
Men nu finns den inte kvar längre...
Seriöst, jag har fått pungsparkar som har gjort mindre ont än detta. Att få kuken avsliten från sitt skrotum är inget i jämförelse. Inte för att jag har varit med om det, men vid ett tillfälle i min ungdom var det fanimig bra nära. Jag ska berätta om det någon gång. Men vad fan ska vi nu ta oss till? Varenda inlägg som Djävulene skrev innehöll alltid något bra. Alltid med en tvist, aldrig slätstruket. Och nu har han lagt ner. Fatta! Han bara... sträckte upp sitt långfinger. Det är precis så man ska göra när bloggkänslan är åt helvete. Istället för att göra som jag, bara sitta och rapa ur mig innehållslösa inlägg utan mening och substans. Just nu funderar jag på att rycka bort mina bröstvårtor. Inte för att de är ivägen eller så, mest bara för att känna hur det känns. Och kanske för att mildra min uppgivenhet.
Hur som helst, jag tänker fortsätta att länka till Vreden. Bara för att hylla honom och bloggen som han chefade över. Det får ni helt enkelt vänja er vid.
Sho'nuff!
Annars då? Vad har hänt på sistone? För er alltså. Berätta nu. Ni kan väl driva den här jävla bloggen tills jag har skärpt till mig. På slutet har jag... jag vet faktiskt inte. Typ, jobbat (skrivit) och gymmat och blödit. Det är mitt liv numera. Jag är nöjd. För ett tag sedan åkte jag taxi. Jag skulle ut till flyget, taxin var sen och jag stressad = dålig kombo. Jag slängde mig in i taxin, och efter en stunds tystnad ser jag att taxichauffören sneglar på mig och säger "Du... visst är det du som har den där bloggen? Den om Äckelhunden?"
Va! Vilken hjälte! Sedan påpekade han att jag aldrig uppdaterade bloggen och att jag borde skärpa mig. Jag tror att han har rätt i det. Men det sa jag ju naturligtvis inte till honom.
Hur som helst, jag ska försöka rycka upp mig med bloggandet framöver. Försöka alltså. Kanske ägna mig tio minuter i veckan åt den. Inte mer. På tio minuter bör jag hinna skapa ett par blasfemiska inlägg utan innehåll.
I helgen kommer jag att befinna mig i Stockholm. Hurra! Vi ska göra Meshuggahs kommande video. Det kommer att bli förjävla trevligt. Deras nya skiva är fan ingen lek. Jösses vad bra! Den kommer ni att gilla. Uppdateringar om inspelningen kommer senare. Håll i er.
Övrigt så är det UFC i helgen. 143:an, tack som fan! Diaz vs. Condit. Helvetet så jag längtar. Få fighters är så exceptionellt nasty som Diaz är. Han är en mycket stor Gud i detta hem ska ni veta. Åker han på en förlust kommer jag att ta det personligt och lika hårt som när Vreden gick i graven. Det kommer helt enkelt att bli för många förluster för min del. Då är det raka spåret till psykakuten, EEG och hjärnröntgen som gäller för resten av detta år.
Nu kikar vi på trailern. Bara för att vi älskar varandra här på Route 666:
Ja det var väl typ, allt jag hade att säga denna gång. Så jävla typiskt va?
Vi hörs för fan!
Keep on bleeding bitches
- Allamagoosalum
